ante omnis mea familia

Uppdatering: Tillbaka till Lund – diagnos & behandling. 

Sist jag skrev så åkte vi ju till Malmö. Han fick en sond och de satte en grimma med lite hjälp för andningen. Lite tryck med luften och extra syrgas. Läget var under kontroll. Senare mot kvällen och in på natten blev det jobbigare. Hans andning blev snabbare och riktigt intensiv. Han kämpade. Sköterskorna kom in och gjorde vad de kunde för att hjälpa. De sög näsa och mun från slem och gav honom adrenalin att inhalera. De gav honom alvedon – först i sonden men det spydde han upp strax därpå så han fick en supp istället. Det hjälpte inte så sköterskan ringde läkaren som kom och kollade honom. Hela natten var riktigt jobbig för honom. Jag hann slumra omkring 40 minuter innan han började hosta och kämpa igen. Det finns en video på min Facebooksida hur han andades. 


Och när det var som jobbigast för honom så steg hans puls uppemot 215 såklart. Och med inhalation av adrenalin blev jag lite nojjig. Läkarna och sköterskorna turades om att komma in och kontrollera  honom. På morgonen kom två läkare in efter de läst rapporter och lyssnade på hans lungor och räknade hans andning. De bestämde att sätta en infart i fall om att han inte skulle kunna behålla nån mat eftersom han fortsatte att kräka upp maten med slemmet och ville vara förberedda om de måste sätta dropp.  De försökte att sticka honom 3 gånger. I bägge händer och foten. Han gallskrek såklart och tyckte det var jobbigt – och jag tyckte det var jobbigt när de rotade med nålen och höll fast hans ben. Men de lyckades inte och gav upp. De började då diskutera att skicka oss tillbaka till Lund för att han kunde behöva en cpap (en annan maskin som hjälper andningen bättre) vilket de inte har i Malmö. De skickar ju alltid de sjukaste barnen till Lund. Och så blev det. 

De beställde transport med ambulans. Ambulanssköterskan fick information om maskinen de fick ha med och även ha en backup plan om något händer. De kopplade ut hans andningshjälp under tiden de skulle flytta om maskinen till det mobila batteriet och inom loppet av sekunder sjönk hans syresättning från omkring 90-70 direkt. Så det var uppenbart att det behövdes. Så de fick ha en syrgasmask under tiden i ambulansen när de skulle koppla in. Jag åkte med Meelo i ambulansen till Lund, Magnus mötte upp oss. Vi kom in på rummet och kort därpå kom sköterskor och läkare in. 

De har kollat honom ofta. Lyssnat på lungor, trycker på bröstet, räknar andning. Inhalera koksalt, inhalera adrenalin. Sen satte de emla på hand och fot en timme innan de skulle sticka för infart. Läkarna kom in berättade att de hade konsulterat intensivvårdsläkare som skulle komma och göra en bedöming om eventuell cpap. Så fler prover togs innan läkarna kom. 5 läkare hade vi där, några sköterskor. Så de fick all info (bland annat blodprover, vikt & temp) så allt är förberett i fall om att. 


Mange och jag bestämde att han ska stanna hos Meelo inatt. Jag har knappt ätit eller sovit de senaste 3 dygnen. I natt fick jag runt 40 minuters slummer innan Meelo fick det svårt igen. Jag kunde inte sova, han behövde tröstas. Jag hann knappt gå på toa, inget att äta (ingen aptit eller lust heller för den delen). Det var inget lätt beslut att åka hem. Det är motstridiga känslor. Min rationella sida tycker att det är smart att åka hem, duscha, sova en hel natt och äta – ladda batterierna så jag har mer ork att fortsätta ta hand om vår son. Och såklart – komma hem lite till de andra barnen som vill ha mamma också lite. Det är mycket hosta & snor hemma. Keeron är lite halvkrass forfarande. Den andra sidan av mig, den känslosamma moderliga sidan, vill givetvis inte lämna min sjuka son på sjukhus. Missförstå mig inte – jag har FULLT FÖRTROENDE för Magnus. Han är en fantastisk pappa i alla lägen. Han är pålitlig och gör ALLT RÄTT – vi gör allt på samma sätt. Han kan detta. Han är lika orolig som jag och tycker som jag att det är jobbigt att vara ifrån Meelo och inte vara med. Min modersinstinkt är stark (som hans fadersinstinkt) och vill inte lämna min son där utan mig. Jag vill veta precis allt i detalj och se med egna ögon. Kunna trösta honom. Men jag måste inse att jag måste orka det också. 

Innan jag körde ifrån sjukhuset hann jag med att träffa två läkare från IVA (intensivvårdsavdelning)  de undersökte honom och gick sen iväg för att diskutera. Jag körde hemåt och försökte koncentrera mig på att köra bil under tiden jag mest satt och grät. Ja – så tuff är jag. Tårarna ligger precis där hela tiden. Varje gång jag pratat med  Magnus så har jag vela lipa och gjort det nån gång med. När jag pratade med min mamma innan idag och uppdaterade henne så grät jag. Även om han ändå kanske inte är kritiskt sjuk nu så KÄNNS det så. Jag vet att det kunde varit värre. Jag vet att vi är på rätt plats och att han får rätt hjälp men jag kan inte rå för att vara enormt orolig och ledsen hela tiden. Jag är inte det minsta tuff alls nu. 

Sen gjorde de en lungröntgen berättade MagnusSom de sen fick göra om för att bilderna blev otydliga. De gjorde även ultraljud. De sattte in antibiotika som de gav intravenöst så vi fick nytta av infarten ändå. De satte även in Ventolin (luftrörsvidgande astmamedicin) som han inhalerar med grimman så det ska han ha med jämna mellanrum. Hans temp går lite upp och ner men han får alvedon regelbundet också. Sen berättade  Magnus att de kom in och tömde magen på mat för han hade tydligen fått för mycket. De har sagt & gett honom nånstans runt 80ml var tredje timme men det blev för mycket då magen tryckte på och försvårade hans andning ytterligare. 

Provsvaren kom tillbaka nu ikväll och visade RS-virus. Varje förälders mardröm, typ.. media har ju inte gjort något annat än att skrämma upp föräldrar.  

Han har ju haft adekvat behandling för just RS hela tiden så ingen plan har egentligen ändrats för diagnosens skull. Han piggnade till lite av Ventolin så det känns skönt att det verkar funka (up yours läkaren som sa att han inte behövde inhalera för det skulle inte hjälpa). Magnus berättade att det kom in ett helt gäng läkare som mer eller mindre pratade över huvudet på honom och sa saker han knappt förstod. De sa att det är ju dygn 4 nu och då brukar det vända men det kan även gå andra hållet att han försämras. Så nu får vi bas hoppas & vänta och se. 

Allt vi kan göra är att underlätta. Detta är Meelos kamp. Det är han som kämpar och ni kan tro han kämpar hårt. 



Klockan har nu passerat 23. Min plan var egentligen att sova nu men jag kan inte komma till ro – oavsett hur utmattad jag är både fysiskt och mentalt. Men jag ska i alla fall försöka. 

Tack till varenda en av er som kommenterat på Facebook, skrivit pm & skickat sms med genuin oro och omtanke  

Jag uppskattar var och vartenda ett även om jag ärligt talat inte orka svara alla. Men tack – till er alla! ??

Nu kämpar vi på. 

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

18 tankar om “Uppdatering: Tillbaka till Lund – diagnos & behandling. ”