Ur barnens framtida självbiografi?


Om det inte var doften av musk som svepte omkring min mamma så var det doften av vanilj eftersom hon bakade väldigt ofta. Hon bakade bullar, cupcakes och småkakor i alla dess färger och former och hon lät oss alltid smaka men hon gav bort det mesta. Vi åt inte så mycket kakor själva. Och vid varje födelsedag fick vi välja vår egen frukost – precis vad vi ville, och oftast blev det tårta. Jag minns en gång när mamma hade jobbat i Östersund i några dagar och kom hem just natten till min födelsedag och då väckte hon mig och pussade på mig och jag fick komma upp mitt i natten och öppna presenter! Hon var kärleksfull och sa att hon älskade oss varje dag och vi fick kramar och pussar dagligen, även när det ibland kunde vara pinsamt där på skolgården framför alla kompisar. Hon var kanske inte som alla andra mammor eftersom hon hade piercings överallt och var helt tatuerad men det bekom oss inte, vi var ju så vana vid mamma. Hon var ärlig och rakfram och svor ganska mycket och sa till oss att vi fick lov att svära hemma (måttliga och utvalda svordomar) men inte i skolan. Jag antar att det inte var riktigt accepterat, det där.

Hon jobbade mycket och ofta ganska dumma tider och vi såg inte henne lika ofta som vi hade velat. När hon jobbade så var det hem till mormor och morfar det bar och mamma kom och hämtade oss nån timme innan det var dags att nattas och det var mest bara på helgerna som vi åt middag tillsammans. Och några semestrar var det aldrig tal om, på sommarloven, men hon försökte i bästa möjliga mån, att göra något roligt med oss trots att varken tid eller pengar egentligen fanns oss tillhanda alla gånger. Hon var ju ensamstående med oss alla tre och gjorde det bästa hon kunde.
Hon hade ett hiskeligt temperament, min mamma. Hon kunde tända till på alla cylindrar ganska plötsligt och for i luften och gormade som om livet hängde på det. Hon tyckte inte mycket om att tjata på oss och tyckte heller inte om när vi tjatade på henne. Hade man frågat samma sak tre gånger så kunde hon få ett mindre utbrott om man frågade igen. Och hon var allt lite dramatisk, kan man väl tycka, när vi bråkade för mycket med varandra. Om vi bråkade om huruvida lampan skulle vara tänd eller släckt i vårt rum kunde hon helt enkelt komma in och slita ner alla lampor för att visa sin poäng. Och om vi bråkade om en leksak, om vem som hade den först och vem som skulle ha den, kunde hon gå emellan när vi hade käbblat länge nog och ta leksaken och slå den i tusen bitar för att reda ut dilemmat – således kunde ingen ha leksaken. Men hon väntade alltid, tills dess att grälen gick överstyr. Hon ville att vi skulle försöka lösa det själva först. Hon var ganska opedagogisk ibland.
Hon var mån om att rätt skulle vara rätt. Om en utav oss fick någonting så skulle de andra få samma i bästa möjliga mån. Och hon var mån om kvalitétstiden om var och en. Hon brukade åka iväg med en utav oss och hitta på något, antingen åka och handla grejor till oss där vi fick själva välja  vad vi ville ha, eller gå på bio eller något annat. Sen nästa gång var det brorsans tur, sen var det syrrans tur. För att alla skulle få vara själva med mamma lite.

På helgerna brukade vi få kura ner i soffan och se på film i vardagsrummet, trots att vi hade både TV och dator och Xbox i vårt rum. Men det var mysigt att få ligga i soffan med filtar och kuddar och äta något gott och se på film, där man sen somnade. Vi sov i soffan på helgerna och det tyckte vi var mysigt. Ibland vek mamma ut soffan och då blev den gigantisk att slänga sig i.
Hon var inte mycket för gnäll och gråt. Hon var inte mamman som daltade med oss när vi hade skrapat ett knä eller slagit oss. Hon brukade säga åt oss att sluta lipa och borsta bort händelsen som ingenting. Plåster var sparsamt använda hemma hos oss, det skulle vara att hon plåstrade om oss när det blödde ordentligt, annars fick det mest va.
Annars var hon rolig, vår mamma. Hon skämdes inte att klättra i träd med oss eller ha vattenkrig med oss och fyllde ICA påsar med vattenballonger och vattenpistoler. Hon kunde lura runt en hörna och hoppa fram och skrämmas och skojade och tramsade sig. Hon brottades och lekte med oss och matkrig var inte alltför ovanliga hos oss. Man fick akta sig för att få ärtor och majs i öronen och håret. Och mamma lagade oftast väldigt god mat, om än lite annorlunda emellanåt.

Om nån av mina barn kommer få samma intresse som mig, att skriva, och väljer att skriva en självbiografi, som mig, så kan det vara lite såhär de kommer att skriva. med utgångspunkt från Phini’s synvinkel i detta inlägg. Och nyss kom Phini och undrade vad jag bloggade om, så jag förklarade och läste upp det jag hade skrivit och han satt i mitt knä och fnittrade och tittade på mig och nickade under tiden jag läste.
”Är det så det är då?” undrade jag. “Ja!” svarade han. Så ja.. inte helt otippat utan ganska klockat då, antar jag.

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. maria malmgren skriver:

    mysig och rätt bra med andra ord:)

  2. Andie skriver:

    Härligt inlägg!

  3. Tamagal skriver:

    Men hallå Maddi ;)
    Du får skriva att du själv tycker att du är enastående som tar hand om tre barn med barnasinnet i behåll…

    Det här var nästan som en trafikolycka, man vill inte titta, men kan inte låta bli :cute:

    Tredje person är inte riktigt du… Kändes lite obekvämt att läsa.

    Däremot betvivlar jag inte sanningshalten i texten.
    Du gör det bra – det gör du Maddi. :yes:

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com