Ur boken

Jag har haft planer på hur jag bäst ska fördriva min mammaledighet. Allt från total lägenhets rensning av skåp, hyllor, byrås, klädkammare, garderober, källare etc till att hinna med att hälsa långväga vänner, vara lattemamma med andra bebismammor till att skriva på min bok. Än så länge har jag inte rensat ut en hundradel av det jag hade tänkt mig. Jag har hälsat på EN långväga vän och jag har inte fikat så mycket som jag trodde jag skulle göra. Och boken – ja, den har jag inte skrivit mycket på. Men jag tänker ofta på min bok. Jag har bestämt att jag en dag ska bli utgiven. Punk slut, det ska jag. Jag vet att den måste arbetas på och omarbetas och allt som där tillkommer men en sak i taget och det är att föra ner så många minnen jag kan gräva fram och få ner det i skrift. Och jag tänker ofta på boken.

Ikväll tänkte jag dela med mig utav en liten del av boken.
Hämta en kopp kaffe – Mycket nöje.

ur: Stackars starka maskrosbarn av Madeleine Ekenstéen  © 2010

I Lund började en annan fas i mitt liv. Sådär när de sexuella övergreppen något sånär låg på is skulle jag få smaka på hur det känns att bli mobbad och konsekvenserna därefter.

Jag hoppade in i en klass som gått tillsammans sedan ettan så naturligtvis blev jag lite utstött och det tycker jag i och för sig är naturligt när man kommer som en ny flicka i klassen. Några av barnen i klassen minns jag fortfarande och de flesta med ett leende.

Jag var ju en knubbig flicka med en hemsk klädstil vilket jag skyller min mamma för. Vi har egentligen inte haft sinne för mode i släkten. Så redan där hade jag två saker emot mig. Att bli retad för sin vikt är horribelt för en liten flicka och det gör inte saken lättare när skolsystern i samarbete med mamma kommer överens om dietkosten som ska serveras särskilt för lilla knubbiga Madeleine. Jag försökte alltid hitta ursäkter till att få lov att gå hem så det blev många besök till skolsystern med stukningar, magont och huvudvärk. En gång, minns jag, gick jag till skolsystern och klagade på magont och illamående. Skolsystern tyckte att vi skulle gå ner till vårdcentralen och ringa efter min mamma. Jag opponerade mig naturligtvis eftersom jag egentligen bara ville bli hemskickad men min motvilja ignorerades. Nere på vårdcentralen fick jag snällt sitta och vänta tills mamma kom och just som hon gjorde det började jag verkligen må illa på riktigt och kräkte ner korridoren på väg till toaletten. Vårdcentralen skickade oss vidare till barnsjukhuset där det blev bestämt att jag skulle bli inlagd för observation. Jag undrade vad det var som hände, jag bara fejkade min magont ju. Fast det berättade jag visserligen inte. Jag blev inlagd på ett rum med två sängar men det var bara jag där. Jag sa hejdå till mamma som var tvungen att åka hem och la mig ner i sängen. Jag minns inte i detalj vad som hände men efter några timmar blev det bestämt att jag skulle bli OPERERAD! Mamma ringdes efter, mamma kom och jag blev nedsövd. Allt hände så fruktansvärt fort, jag förstod ingenting. Jag vaknade till liv med mer ont än jag hade haft från början och hade numera ett sår på magen. Ett fult sådant bör tilläggas. Tydligen hade jag blindtarmsinflammation. Vem sa att lögner inte lönar sig..?

Det var i Lund som min kärlek till det engelska språket växte fram. En familj några hus ifrån oss kom ifrån England. Familjen Dymond. De hade 4 barn, varav två tvillingflickor, Denise och Claire. Dessa tvååringar förstod ingen svenska, de var ju engelskspråkiga. Så jag hade inte mycket till val än att lära mig engelska. Jag brukade gå ut med flickorna på promenad, inte för att vara barnvakt utan för att det var roligt och fascinerande. Vi brukade gå och titta på hästarna och jag minns än idag deras ljuvliga små röster när de hojtade med glada stämmor ”We want to go see the horses!” när vi träffades. Så lärde jag mig engelska, av två tvåringar.

Jag blev även misshandlad i Lund. Jag var omkring 12 år gammal och pojkarna som misshandlade mig var omkring 15 år gamla. Jag och min kompis Veronica satt och pratade på en bänk när dessa pojkar skrek fula ord till mig, ”tjockis” och ”fetknopp”, ja allmänna glåpord. Min kompis skrek någonting tillbaka vilket gjorde att de kom närmare oss. Veronica och jag började springa mot en trappuppgång och pojkarna cyklade runt oss och sparkade mig i förbifarten. Väl inne i en trappuppgång stod vi emot dörren som pojkarna försökte komma in igenom. Veronica frågade vad de ville och fick till svar att de ville åt mig. Av någon besynnerlig anledning, som jag än idag inte kan förstå, släppte Veronica taget om dörren och släppte in grabbarna som direkt började puckla på mig. Jag fick mest sparkar i magen och jag minns hur jag skrek och grät. Efter ett tag försvann pojkarna och jag kunde springa hem med tårarna rinnande ner för mina kinder. Jag skrek hela vägen hem och min pappa tog emot mig när jag kom hem. Han kallade på min mamma och sa åt henne att ta hand om mig. Sedan gick min pappa in i sitt sovrum, ut i hallen och klädde på sig för att bege sig ut för hämnd. Han är ju trots allt, kräfta. Mina föräldrar tog mig till sjukhuset där de tog fotografier på min mage som täcktes av ett blåmärke från revbenen ner till höftbenen och jag kissade blod i flera dagar. Fysiskt sett var det egentligen inte allvarligt men såren som ingen kunde se tog längre tid att läka. Den ena utav pojkarna hade ännu inte fyllt 15 så han var egentligen inte straffmyndig. Mina föräldrar polisanmälde händelsen och vi fick gå igenom min första rättegång. För min sveda och värk fick jag 1500 kronor utav den ena pojken. Den andra pojken slapp undan.

En annan gång blev jag slagen av ett gäng grabbar. Det började för att min bror ljög och sa till dem att jag baktalat dem. När pojkarna började slå på mig hjälpte min bror till att slå på mig. Jag tror det var hans sätt att få kompisar. På min bekostnad.

När jag gick sista året i mellanstadiet, årskurs 6, blev min klass förflyttade till högstadiets skola. Det var en skrämmande fars då alla andra barnen var äldre, större och mycket tuffare. Jag själv hade inte mycket ruter i mig på den tiden, jag teg mest. Jag försökte hålla mig i den källare där min klass hade placerats men man var ju tvungen att gå på lunch då och då med. De större barnen tog alltid tillfället i akt att retas, knuffas och skrika en massa dumheter.

Mina forna minnen och den pågående mobbingen ledde mig rakt in i en mörk liten grotta där jag blev ledd av depression. En ynklig ensam liten tolvårig flicka var jag när jag först började fundera på huruvida det var meningen att jag skulle leva eller inte. Jag började skolka enormt mycket, jag skolvägrade. Under hela årskurs 6, i Lund, var jag borta från skolan i omkring 6 månader vilket gör väldigt mycket i den åldern. Jag missade till exempel multiplikationstabellerna. Skolan hörde inte av sig, såvitt jag vet och min mamma trugade inte tillräckligt för att jag skulle iväg till skolan, så hemma blev jag mest och mådde sämre för varje dag som passerade. Jag började fundera på självmord och mitt första självmordsförsök skedde i tolvårsåldern. Alla mina minnen från förr kombinerat med mobbingen blev för mycket för mig. Ingen verkade förstå just hur dåligt jag mådde, hur allvarligt det var. Det kändes som om det inte spelade någon roll för de vuxna – de gjorde ju inget konkret. Så jag låste in mig på badrummet en dag, vilket i sig inte är misstänksamt, det gjorde jag ofta. Jag hittade rakblad i badrummet, förmodligen pappas. Jag började rispa mig på handleden tills jag kunde se lite blod sippra ut. Naiv som man är när man är i den åldern trodde jag kanske att det skulle räcka. Jag satt en stund och tittade, och försökte trycka ut mer blod men ingenting hände. Så en besviken Madeleine satte på ett plåster och gick ut till familjen igen som om ingenting hade hänt. Senare den kvällen, just vid sängdags, berättade jag för mamma vad jag hade gjort och visade handleden med plåstret. Dagen därpå ringde min pappa till BUP och där börjar min journal.

Fortsättning följer.
Nån gång…

 

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Nettan skriver:

    Jag vill läsa mer! När du skrivit klart boken kommer jag köpa den! Lycka till!

  2. Veronica skriver:

    Jag vill också läsa mer, och jag kommer garanterat att köpa din bok. Du skriver väldigt bra :yes:

  3. Jim skriver:

    Jag har också läst…. Vad ska jag säga. Du skriver bra men det känns ändå mer som ett faktablad i kronologisk ordning. Jag skulle vilja veta ännu mer om känskor, smärta och mörka tankar.

    Det lilla utklippet som vi fick tillgång till skulle kunna målas ut så mycket mer.

    // Jim

  4. missmaddis skriver:

    Huvudet på spiket, Jim. Det är EXAKT det jag ska göra. Jag har först fokuserat på att få ner alla händelser innan jag glömmer de för att utveckla vidare sen.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com