ante omnis mea familia

Utredning nummer 3

Det är så enormt svårt att vara selektiv helt plötsligt. Under alla mina år som bloggare så har jag inte känt mig tvungen till tystnad förrän nu.

För oavsett om jag väljer att skriva om mina biologiska barn, om diagnoser, om det ärliga kaos som kan förekomma i vårt hem, så vet jag att numera finns det människor som använder det emot min familj i syfte att vinna sin egen agenda. Och skulle det bara vara jag och ungarna så hade det varit annorlunda. Men nu har jag min man att tänka på och hans dotter.

Det finns egentligen så mycket jag vill skriva ner. Som jag vill berätta om. Mina erfarenheter. Mina tankar. Bloggen har alltid varit min fristad innan. Tills den blev brutalt våldtagen.

Min man är min största stöttepelare även då han är den som fått mest skit pga min blogg. Han säger att jag kan och får skriva precis vad fan jag vill, även om han vet att mina ord kommer bli tagna ur sitt sammanhang och förvridna tills de inte längre tjänar det syfte de föddes för. Min blogg blev ett vapen. För någon annans agenda i en sak som inte ens var min. Jag fick inte ens vara där när man våldförde sig på mina tankar, mina mina erfarenheter, mina åsikter, min blogg. Och ja, jag är jävligt bitter över detta.

Så jag brottas med samma känsla och samma tanke varje gång jag ska skriva något. Varje gång jag vill berätta för bloggen, för min dagbok, måste jag tänka efter. Och alldeles för ofta blir det ett opublicerat utkast. Men det kommer nog en dag när jag bara klickar publicera på allt skit jag sparat och hoppar.

För hur länge ska jag känna att jag måste vara tyst? Ibland känns det som att det spelar ingen roll. För om människor vill hitta skit så kommer de hitta på skit ändå.

Med det sagt – ja jag vet att detta kan komma att användas emot mig i framtiden precis som förr. Men nånstans får det vara nog eller hur?

Idag var jag och vår son på ett första bedömningsbesök på BUP. Keeron, min fjärde i skaran, fyllde 6 i juni. Han började i förskoleklassen i höstas och jag hade redan innan dess önskat och fått ett ganska stort möte med både skola och förskolan för att förbereda skolan för denna magnifika killens ankomst. Han är supersmart och rolig och han imponerar och förvånar oss varje dag. Han är unik i sitt slag och man kan behöva veta en del om honom innan man ska arbeta med honom.

Förskolan har haft sina stunder med honom. Det tog ett bra tag och byte av ansvarig pedagog och ett nära samarbete innan det blev en någorlunda hållbar situation på förskolan. Hans pedagog engagerade sig enormt mycket och var väldigt lyhörd och vi tycks befinna oss på samma nivå. Hon har idag kvar lillbrorsan Meelo. Hon var även med på ovan nämnda möte med skolan.

Mötet på BUP gick nog ganska bra. En av de få tillfällen där man inte försöker mana på hela tiden med de vanliga ”sitt ner, lyssna nu” osv utan låter honom hållas en del så att de faktiskt får uppleva hans hela jag – så mycket som det är möjligt dvs. Samtalet idag resulterade i att ja, psykologen tyckte att det behövs en djupare utredning. Inte många timmar därefter hade jag fått sms med länk till blåappen. Blåappen är förövrigt ett digitalt verktyg för vårdpersonal att skicka och ta emot formulär. När mina andra söker utreddes fick man hem en bunte papper. Det är så mycket smidigare med dessa digitala formulär.

Psykologen skickade även formulär till Keerons lärare så att även de får fylla i. Magnus och jag satt ikväll och svarade tillsammans och våra upplevelser och erfarenheter utav vår gemensamma son är nästan identiska.

Så jag antar att det hela äntligen är i rullning efter lång tid. En NPF-utredning. Den tredje för mig om man exkluderar min egen, och den första för Magnus, min man.

Även om jag har en hel del erfarenhet av barn med NPF så kan man aldrig själv sia i vad det kan vara osv. Diagnos eller ej så är alla människor olika individer. En adhd diagnos kan vara en sak för ett barn och något helt annat för ett annat barn även om det oftast finns många likheter. Men detta tycker jag ska bli spännande. Mina två äldste har bägge adhd och utav de har även asperger/autism och Odd. Keeron är på långa sätt lik de bägge men på andra vis så skiljer han sig.

Nu hoppas jag bara att denna utredning inte tar alldeles för lång tid även om jag vet att det med största sannolikhet kan bli just så.

Och ja, jag har fått höra för många år sen (långt innan jag själv fick en diagnos) att det är MITT fel att mina barn har NPF diagnoser. Kanske är det så, kanske inte. Vem bryr sig? Vad kan en göra åt det, spelar det nån roll eller tar man det för vad det är och som det kommer?

Och så slutar man kasta sten i glashus.

Världens finaste Keeron!

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 tankar om “Utredning nummer 3”

%d bloggare gillar detta: