Utredningar.

Idag ringde vice rektorn mig. Egentligen fattar jag inte direkt vad hon ville. Men hon sa nått i stil med att skolan får aldrig reda på vad som egentligen händer från nånstans, de vill ha insyn i vårt liv och de ville såklart bara hjälpa oss.
Jag sa till henne att det kvittar om jag gör tio eller femton anmälningar på mig själv, hon kommer inte få mer insyn i vårt liv för det. Vill hon veta nåt så får hon ringa mig.
Sen hette det att de VILL inte ha insyn i vårt liv bla bla bla.
Jag blev sjukt irriterad på henne. Hon verkar inte förstå allt jag gjort/gör. Hon verkar inte ha nån koll. Hon visste inte ens att bägge pojkarna haft resursteamets pedagog som samtalskontakt i några år.
Sen började hon prata om att man måste vara öppen. Med mig. Öppenhet. Kom igen – ingen är mer öppen än mig.
Hon skulle iaf prata med psykologen igen för nånstans lyckades jag få henne att förstå att det är DET jag vill – just nu.
Jag förklarade för henne att mitt förtroende för skolan är lika med noll och förklarade varför.

Sen var det möte på BUP och hundraelva frågor. Allt – varenda detalj om Laaiti – så långt bak som MIN barndom. Det är fanimig grundligt…
Efter våra samtal och de skattningsformulär jag och skolan fyllt i innan så bestämde hon att de aka utreda honom för både ADHD och autism. Hon undrade om jag hade tänkt i de banorna innan. ADHD ja. Såklart. Men autism nej. Jag sa till henne att när jag hör autism så tänker jag på Rainman (filmen) och det är ju INTE Laaiti. Men så är det ju inte.
Han har drag av både och verkar det som. Ibland gör man bägge utredningar samtidigt. Ibland får man ta ADHD först och kanske medicinera för att hyperaktiviteten kan störa autism utredningen. I Laaiti’s fall känns det tvunget. Så jag fick med mig en hel bunte papper som både jag och skola ska fylla i. Ytterligare hundraelva frågor.

Ännu ett steg närmare. Så hur känns detta då? Det känns bra. Jävligt bra.
Underskatta inte en mammas magkänsla. Därav att jag sökt ännu en utredning.. Jag tror inte jag har helt fel.

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. poe (Ida) skriver:

    Hej Maddis,

    All styrka till dig! Jag läser fortfarande din blogg, efter alla dessa år, och förundras gång på gång över hur många gemensamma nämnare våra liv har.

    Jag har en son på 9 år som fick diagnos autism/adhd för 2 år sedan. Idag är jag ordförande i autism och aspergerföreningen i Örebro Län. Jag vet att det är tufft att gå igenom utredning, konflikter med skola osv. Jag hoppas verkligen att ni får den hjälp ni behöver!

    All kärlek till er!

  2. Jeanette skriver:

    Kämpa på, äntligen har du fått hjälp! Följer med stort intresse!

  3. Soya skriver:

    Hoppas verkligen det blir någon rätsida på allt nu. Lycka till!

  4. Anneli skriver:

    Hej Madde!

    Har liksom många andra följt dig ett längre tag utan att lämna ett avtryck efter mig. Men nu kände jag att jag var tvungen. Jag tycker du gör allt så jävla bra, speciellt med tanke på allt runt omkring. Din magkänsla ska du definitivt lita på ang. Laaiti och utredningen. Jag gjorde själv en ADHD-utredning, dock i vuxen ålder, (3 år sedan) och jag är en helt annan människa. Visserligen får jag Ritalin på recept för att öka fokus och koncentration. Jag önskar att min mamma hade märkt att jag behövde hjälp, men hon ville inte se. Hon kunde inte acceptera.

    Med en sådan viljestark och omtänksam mor som du verkar vara, så kan inte ungarna bli annat än fina individer.

    Jag vill egentligen bara skicka en virtuell blombukett. Du är fenomenal, Madde. Var stark och lycka till med allt. Du är aldrig ensam.

  5. Mrs Andie skriver:

    Det är ju tur att det går i rätt riktning som jag redan kommenterat. Däremot känns ju vice rektorn fruktansvärt oprofessionell av sig.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com