Utvecklingsamtal – Jag fick det verifierat.

När jag lägger ihop ett och ett och tänker tillbaka så är det ganska självklart och därmed nu verifierat min tes om att barnen har det bättre utan sin ”pappa”. I morse på utvecklingssamtalet med Phini’s fröken på dagis fick jag höra om hans markanta utveckling, hur fröknarna tillsammans förundras över detta jättekliv som Phini tagit på bara några månader och hon hade bevis att ge mig med.
Min son har i stort sett tagit 5 steg i ett enda stort kliv.

När fröken först undrade när jag hade tid att sitta ner och prata tillade hon att det är ju faktiskt mycket som har hänt på bara några få månader som hon ville berätta. Det gjorde mig lite nyfiken naturligtvis eftersom hon distinkt påpekade det. Jag anade att det var något hon ville berätta.
Jag har varit orolig om hur det har tagit på Phini med seperationen från sin ”pappa” som övergivit dem och gjort dem besvikna. Han har ju inte sett sin ”pappa” sedan maj i år (lägg maj på minnet) och trots att han inte visat så tydliga tecken som Laaiti har gjort så tog jag det inte för givet att allt var okay för den sakens skull – jag tänkte, att han kanske säger eller visar något på dagis? Vilket han faktiskt inte gjort. Han pratar knappt om pappa på dagis, fick jag veta.

Fröken hade med sig Phini’s pärm. Jag hoppas att det är sedvanlig rutin på alla dagis, där fröknarna följer upp barnens utveckling och loggar det, som på mitt dagis. Phini har en egen pärm med utvalda teckningar, handavtryck och uppföljande intervju frågor.
Fröken började med att visa mig en intervju gjord i april i år. Frågorna är enkla som ex ”Vad heter du, hur gammal är du, vem bor du med”. Phini’s svar, då i april var irrelevanta. På frågan Vad heter du svarade han något i stil med ”Blå”. Frågan om Hur gammal är du kunde han svara köttbullar på. Irrelevanta svar. Hon berättade att han då var tillbakadragen, hela det första halvåret i år. Han var tillbakadragen, tog inga initiativ och lät ingen röra vid honom. Han fick utbrott och blev väldigt lätt ledsen så fort en fröken ex sagt ”nej” till honom. Så var det hemma med. Han var enormt känslig med mycket ilska och upprörda utbrott.

Phini JayNär fröken då gjorde den intervjun i april diskuterade de emellan varandra och ställde sig frågan om han verkligen förstår så lite.. de undrade om de skulle prata med mig om det men beslöt att låta sommaren gå för att se om någonting händer.
Och när de sen gjorde ännu en intervju i Oktober förundrades fröknarna om hur min son mognat och vuxit, så mycket på så kort tid. Alla hans svar på denna nya intervjun var relevanta och korrekta. Hon berättade om hur han har blossat upp till en sprudlande glad pojke som tar initiativ, leker med de andra barnen, är med och bestämmer och sällan visar det temperament han gjort tidigare. Numera kan man säga ”nej” till honom utan att han slänger sig på golvet och skriker. Utvecklingen är markant och enorm och när man ser på intervjun gjord i april och jämför med intervjun från oktober.. så är det ganska självklart för mig att han har utvecklats bättre sedan han inte haft någon kontakt med sin ”pappa” varav den sista gången han såg honom var precis efter den första intervjun.

Det var en enorm lättnad för mig att höra hur han har utvecklats så enormt på bara några månader. Det har egentligen inte kommit vidare successivt utan mer PANG BOM. Hon nämnde vissa saker som jag inte ens tänkt på men som faktiskt stämmer. Det där med utbrotten till exempel. Hur mycket lugnare han har blivit, hur mycket han egentligen kommunicerar nu. Phini pratar mycket mer och mycket bättre nu. Vi för dialoger med varandra. Han har blivit en riktig liten pojke och det sista av babystadiet är bortblåst, det finns inte ett spår av det alls.

Laaiti har också, trots den psykiska delen, utvecklats enormt och det påpekart många ofta. Att han pratar SÅ BRA för en tvååring. Mycket av det tackar jag faktiskt Phini för. Laaiti ser upp till Phini och ska göra samma saker som brorsan, säga samma saker som brorsan. Även Laaiti är på väg att bli en liten pojke och släpper mer och mer taget om babystadie.

Allt blir mycket lättare för mig nu när pojkarna växer upp. Det blir lättare att förklara saker för dem och visa de saker. Det blir lättare att lära de saker med.

Det går inte att beskriva hur det känns att få möjligheten att följa mina barns utveckling. Att se hur de förändras och blir killar. Allt de lär sig. Det är enormt fascinerande och intressant. Saker de inte kunde för en månad sedan klarar de nu galant. Saker jag aldrig trodde de skulle säga eller göra kommer nu. De är bägge två mitt uppe i en enorm utvecklingsfas och det är nu det gäller att leda de rätt. Och det är upp till mig vad de ska bli.

Det bästa som kunde hända (jag undrar om jag någonsin trodde jag skulle ta mig dessa ord i min mun) var inte bara att deras ”pappa” lämnade oss utan även att han gav upp vårdnad OCH umgänge för det står klart och tydligt för mig att han hämmade deras utveckling. Tro fan det när han inte ens kunde kommunicera med sina barn, hans stolthet stod ivägen för att han skulle ens prata med de på deras modersmål.

Och jag som trugade att han skulle träffa Laaiti för att Laaiti mådde dåligt av seperationen – när jag nu ser att de har det bättre utan honom i sitt liv. Tur i oturen att deras pappa sket i det och inte träffade honom. Så för att främja mina barns utveckling behöver de inte honom alls och det har jag fått bekräftat.

”För ditt eget bästa” har fått en ny innebörd för mig. Jag vet att det låter hårt och kallt att säga att de inte ska få träffa sin pappa. Men vad ska jag göra – deras pappa vill inte träffa dem iheller ju. Och jag märker att barnen utvecklas fortare och bättre när han inte har någon influens/kontakt alls.  Ni känner till historien, gör ni inte det så gå igenom min gamla blogg.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

20 tankar om “Utvecklingsamtal – Jag fick det verifierat.”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com