Vänskap ska ju helst dela moral & etik.

Alla har vi olika standard. Olika värdesättningar och moraliska grunder. Och det är helt okej. Jag förkastar inte olika värderingar utan kan ibland tycka att det är intressant att diskutera och lära hur andra lever, vad andra tycker och tror. Men viss moral förkastar jag och beblandar mig inte med. Speciellt i min innersta krets. Jag säger tack & hej till vänner, familj och släkt som inte lever upp till en viss standard som jag håller, i synnerhet då det gäller föräldraskap och basisk grundmoral om hur man behandlar människor.

Exempel 1. Moral & föräldraskap.
Jag var en gång vän med, låt oss kalla henne Annika (hon heter egentligen någonting annat). Vi var vänner i väldigt många år, sedan tonåren. Vi växte upp med hyss och bravader och var väl lite vilda tillsammans. Vi gled ifrån varandra som man gör när man blir äldre, hon bildade familj och jag gjorde detsamma. Vi fick kontakt igen när hon blivit mamma och jag med. Vi började så smått att umgås igen men vänskapen varade inte länge eftersom jag inte accepterade hennes beteende. Vi kom hem till de en gång efter att hon hade smsat mig och undrat om jag ville dricka kagffe med henne och låta barnen leka. Sånt gillar ju jag så vi klädde på oss och gick dit. När vui kom fram hade hon sällskap av en man hon hade träffat på internet som hade kommit för att hälsa på henne.  Annika frågade mig om jag ville ha en öl. ”Eh, nä. Jag har mina barn och jag dricker inte då. Jag kom hit för att dricka KAFFE.” svarade jag.  Hon satte sig vid bordet med sin öl och sitt vin och tände en ciggarett och hennes son klättrade upp och satte sig i hennes knä. Och jag bara stirrade. För MIG, var detta helt tokigt. Helt upp mot väggarna. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som egentligen hände.  Sen satte killen igång musik på datorn och höjde volymen och hela lägenheten burrade med en röst som rappade ”Jag vill knulla dig i röven, din jävla hora!” opch där fick det fan vara nog för min del. Där sprang omkring 5 pojkar, alla från 7 års ålder och ner, varav MIN son som var mitt uppe i att lära sig prata rent. ”För helvete, Annika, vad i helvete är det ni spelar!? Min son håller på att lära sig prata, ska han lära sig säga SÅNT?!” röt jag till.  För nån jävla gräns får det finnas. Hon tog vid sig och stängde av musiken och jag såg att hon blev sur. Jag sa till mina söner att klä på sig, att vi skulle hem. När vi var påklädda pekade jag på Annika och sa ”Du och jag ska ta ett snack sen, så du vet, detta är inte okay”. Men hon svarade inte på mina sms eller telefonsamtal dagarna därpå men efter någon vecka skrev hon i min gästbok på LS, nått om att jag tror jag är så jävla mycket bättre än andra. Eh ja. Jag vet att jag är bättre än henne i alla fall. Det där var inte okay. Det är inte okay, enligt mig (personlig åsikt), att man dricker öl och vin när man ensamstående med barn och blir påverkad. Det är dumt, tycker jag, att dra hem en vilt främmande man man lärt känna över internet, när man har sina barn hemma. Och viss musik (som ovan nämnda) tycker jag man kan försöka knipa om när barnen är så jävla små i alla fall. Eller ja, om man vill lära killarna respekt är det där kanske inte det mest lämpliga valet av musik.  Och är det under all jävla moral att försöka begå självmord när man har tre barn hemma och ha ambulanser dit när barnen ska sova.. Nej, henne ville jag inte ha i mitt liv. Vår uppfattning om föräldraskap skiljer sig och jag har inte lust att stå och se på och hon är/var inte villig att ta emot hjälp/sanningen heller. Ciao.

Exempel 2. Principer & Prioriteringar
Jag var en gång nära vän med, låt oss kalla henne Margareta (hon heter egentligen någonting annat). Hon var en gpd vän som ställde upp i svåra stunder och det uppskattade jag henne för. Vi umgicks mycket under en jobbig period i mitt liv då jag hade det tufft. Sen kom det klassiska, som man alltid bliovit varnad för: pengar. Hon lånade en ganska stor summa av mig, det var ett 4-siffrigt belopp och det är mycket pengar för en ensamstående morsa med deltidsjobb. Men just när hon frågade kunde jag undvara och eftersom hon satt i en rejäl knipa var det givet att jag hjälpte henne och prioriterade hennes behov. det var runt senvåren, sommaren och hon lovade att börja betala tillbaka till hösten och det var lugnt för min del. Sen kom  hösten och vintern hann passera men jag hade inte fått några pengar och ämnet hade inte heller dragits upp. Under tiden gick hon och tatuerade sig, förvisso fick hon det väldigt billigt, men det stör mig att hon prioriterade att tatuera sig istället för att betala tillbaka lånet. En hundralapp här & en hundralapp där. Det stör mig att hon tyckte att det var viktigare att tatuera sig än att betala tillbaka ett lån till MIG, som skulle vara hennes nära vän och jag finner det respektlöst. För vänskapen borde komma först och man bör vara mer mån att vännen ser pålitlighet och att man står vid sitt ord än en jävla tatuering. När jag sen drog upp ämnet om lånet (tror det var i januari) sa hon att hon hade sagt att hon skulle betala tillbaka när hon började jobba, men jag vet ju själv att det inte var överenskommelsen. Men jag fick mina pengar till slut och det var bra men det var inte utan sura miner och vänslapen dig hastigt och plötsligt. Jag kände ingen lust längre, faktiskt. och det handlar inte det minsta  om pengarna för mig. Det kan kvitta egentligen. Det handlar om principen, om prioriteringen som JAG tyckte var helt tokig. Jag vill inte vara vän med människor som prioriterar så (enl mig) tokigt. Denna gången handlade det om det. Vad hade det blivit nästa gång, om jag känner at jag inte kan lita på henne och hennes ord och se hur hon prioriterat annat? Hennes ord borde vara viktiigare, vår vänskap med. Måhända en petitess för andra, men viktigt för mig. När JAG lånat pengar ser jag till att betala tillbaka när jag sagt och om jag då inte kan så hör jag av mig och ber om anstånd och förklarar varför. Men om jag själv hade fått välja mellan att göra en tatuering eller betala tillbaka min VÄN som jag säger mig ha respekt för, så är valet ganska enkelt. Och sådana vänner vill jag ha, som gör sådana val och sådana prioriteringar.

But that’s just me..
Och jag vet att både ”Annika” oc h ”Margareta” läser bloggen. Jag har inte utgett er, så om du kommenterar, tänk på det. 

För mig handlar det inte  om att väga det goda mot det onda.  Jo visst var de goda vänner från början och gjorde en eller två tabbar. Jag har en ganska låg toleransnivå. Särskilt då det rör moraliska/etiska frågor och i synnerhet då det ska vara NÄRA vänner. Min innersta krets ska inte ha sådana dilemmor. Det klarar jag mig utan. Hade det däremot varit en flyktig bekant, en polare eller nån man sådär känner så är det skitsamma, men inte I mitt liv. Och jag har ju, som ni vet, inga problem med att förskjuta människor i mitt liv om jag anser att de inte tillför något sjuhelvetes bra. Man får fråga sig själv ”hur mycket älskar jag denna människan? Kan/Vill jag ha denne i mitt liv?”.

Och det betyder inte att jag kommer förkasta de som människor livet ut. Under årens gång har jag lärt mig att människor kan förändras. Man lever och lär och växer. Så vissa människor ger jag gärna en andra chans, om det skulle komma till det. Men somliga får leva i min skugga tills deras sista andetag.

Jag har många människor i mitt liv. Familj, polare, kamrater, kollegor, bekanta..
Vänner. Jag har inte överdrivet många nära vänner, men det gör inget. Jag klarar mig med att ha grädden på moset.

Du gillar kanske också...

7 svar

  1. Emma skriver:

    Jag tycker du har tänkt på ett sunt sätt, och det ska du ha cred för. :yes:

  2. caroline skriver:

    Jag hade gjort precis som du, vissa saker skall man absolut inte aceptera. Jag har inga barn och så men jag har eleminerat många som jag först kallat vänner genom åren man kan ju inte ha vadsomhelst i sin närhet. Vänner skall ha någorlunda lika värderingar tycker jag iallafall…

  3. jag skriver:

    Man behöver kanske inte dela det, men det brukar ligga som grund i en god relation. Absolut håller jag med dig… att man sitter o super o röker framför sina barn ligger en STOR idiotfaktor i. Gör man det behöver man hjälp kan jag anse. Hoppas hon läser din blogg, våra kommenterar och skäms och slutar med sådant beteende framför sina barn och andras. Att hon gjorde det när du är där tyder på att det är en vanesak och naturligt för henne, bara en tidsfråga innan ungarna börjar snutta ur glasen, röka fimparna i faten och få KOL på köpet.

    Jag resonerar precis som du, man väljer sitt umgänge med STOR omsorg och jag hade precis som du, valt bort en sådan ”vän” av många orsaker.

    Måhända kan man kanske slå upp ett glas vin när barnen gått o lagt sig, precis som när man drar fram godispåsen. Fast även där är jag tveksam, skulle något hända när man är själv med sina barn så ska man nog hålla sig från vindrickandet även då.

  4. Thina skriver:

    Man ska välja bort folk ibland! Man ska inte ta allt. Jag har lärt mig det åxå till slut, även om det är hårt att göra. men hellre få nära vänner som är bra än massa dåliga! Och har man barn är man nog ännu mer noga vilka som iallefall barnen ska träffa. jag hade åxå sett till att inte folk tex dricker runt mina barn. Har erfaret det tillräckligt när jag själva va barn..och hade inte velat utsätta mina egna för samma sak om jag hade valt att skaffa barn vill säga.

  5. Jessica skriver:

    Känns ofattbart och bete sig på sånt vis. Både ettan och tvåan. Tvåan har dock jag råkat ut för. En person som stor mig så himla nära att jag kalla henne min låttsas mamma, älskade henne och hon kom i kris och jag ställde upp. Jag var 19 år gammal då. Till höster blir jag 29 år och har inte en fått tillbaka hälften av dom pengarna. Men hon har varit iväg på semester och skaffat hund men betala tillbaka skulder är visst inte lika viktigt. ”jag måste få leva också” blir hennes ursäkt. Tror ni jag känner mig sviken eller vad?

  6. mimmi skriver:

    Jag håller med dig, sådana vänner kan man vara utan.

    En sak som jag ofta retat mig på är vänner som lånar saker. Det kan vara allt från en CD skiva, en möbel, kläder eller större leksaker. Och så får man tillbaka dem söndriga utan att vännen ber om ursäkt eller vill ersätta sakerna. Ännu värre är det om man inte får tillbaka det de lånat, och frågar man efter saken och de svara att de slarvar bort den eller kastat saken för att den gått i sönder, då blir jag sååå förbannad. Det är så respektlöst! Och det är naturligtvis mest principen jag retar mig på, MAN GÖR INTE SÅ!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com