Varför jag ibland inte vill prata

Fördelen, mina vänner, med att skriva brev istället för att ta saker och ting ansikte till ansikte, är den lilla detaljen att man inte blir avbruten. Överhuvudtaget. Och man blir inte vilsen i sina “argument” i heller eftersom nya frågor och kommentarer inte dyker upp mitt i allt då man framför sin sak.

Jag har faktiskt lättare att skriva vad jag tycker och tänker och känner. Jag är absolut ingen telefontjej. Jag tycker inte om att sitta flera timmar i telefon och snacka – jag skriver hellre sms. Och jag avskyr att försöka framföra mina känslor och bli avbruten – oavsett anledning. Det blir svårt att få fram vad man känner och tänker när motparten känner att de måste/vill förklara sig eller försvara sig eller då framföra sina egna tankar och känslor. När det absolut aldrig på något minsta vis har varit meningen att “attackera” eller förringa någonting utan bara FRAMFÖRA en känsla.

Det lättare sättet att förklara vad jag menar blir med den mest klassiska raden nånsin – It’s not you – it’s me. När det faktiskt enbart handlar om vad JAG KÄNNER. Det kanske inte stämmer – fakta kanske inte överensstämmer, men det är likväl MINA känslor. Sen kan det väl kvitta hur människan framför mig upplever saken, det ändrar ändå inte hur jag känner oavsett hur mycket människan framför mig ska förklara hur DE upplever saken.
Jag vet att det låter egoistiskt. Men därför skriver jag hellre ner vad jag känner. Så kan motparten svara på det, om de vill. Men jag har i alla fall inte blivit avbruten. Och jag har fått sagt allt jag ville.

Det är lätt att säga att man är bra på att lyssna. Men det är sällan människor egentligen förstår vad det innebär att LYSSNA.
Då pratar jag. Och du är tyst. Och lyssnar. Jag – prata. Du – Tyst. Det händer nästan aldrig. För människor måste uppenbarligen säga någonting och plötsligt finner man sig föra en dialog och allt jag kände ligger kvar under min yta för det kom inte fram för att min motpart också ska förklara och berätta hur de känner och hur de upplever saken. Och det slutar ALLTID med att jag slutar berätta alla saker jag EGENTLIGEN ville ha sagt, för att det känns så meningslöst att fortsätta.. Jag får ju ändå inte sagt nånting. Inte så att jag blir arg för det.. men besviken.
Därför vill jag inte prata. Speciellt inte om hur jag känner.

Jag vill skriva brev – för det är min grej. Är det så fel och konstigt?

Du gillar kanske också...

6 svar

  1. Lars skriver:

    Nä, det är varken fel eller konstigt
    Att du sen pratar så mycket att man ändå inte får en chans att säga något, är ju en helt annan sak ;-)

  2. Jessica skriver:

    Många har l’ättare att uttrycka sig i skrift än prat. Jag likaså. Jag är inte lika duktig på att förmulera mig som du men jag föredrar helt klart att skriva. Problemet när man vill folk ska LYSSNA är att dom missuppfattar en och tror att man vill dom ska hjälpa eller lösa ett problem. När allt man egentligen behöver är bara att få spy ut alla ord som bubblar. Är jag en bra lyssnare? Nja, om man ber mig lyssna och inte komma med massa råd/lösningar

  3. Vesslan skriver:

    Nej, inte konstigt ett dugg. :yes:

  4. mimmi skriver:

    Nehej då! Det är inte konstigt alls! Jag håller helt med dig. Men det finns de som föredrar att prata, det har man märkt genom åren, eller hur? Jag föredrar egentligen att hålla käft för att slippa tjafs, annars så skriver jag helst!

  5. Emma skriver:

    Nej inte det minsta konstigt, jag är precis likadan när det gäller känslor och lite tuffare ämnen, man kan lixom skriva om hur många gånger man vill tills det blir rätt. och som du säger – inga avbrott.

  6. H skriver:

    Folk har ju en jäkla tendens att alltid snöa in på sitt eget därför föredrar jag också sms. För en brevtjej har jag aldrig varit – även om jag älskar att skriva för hand.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.