Vart kommer diagnoserna ifrån?

Idag kontaktade jag Öppenpsykiatrin och bad om att få en NPF (Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) utredning. På mig själv. Hur udda är inte det? Om någon hade föreslagit det åt mig eller ens hintat för den delen för en del år sen hade jag förmodligen tagit det på fel sätt och slagit bakut (och blivit enormt sur och rebellisk) men allt eftersom åren gått, allt eftersom jag har mognat och jag upplevt det jag har så har tanken slagit mig. Först och främst för att jag faktiskt fått det påpekat för mig. Idag är jag mer mottaglig för sånt än vad jag var förr. Sen spelar det faktiskt roll vem som säger det – när, hur och varför.☕️☕️☕️

(Yep – kaffeinlägg! Dvs långt inlägg)

Låt mig ta det från första början; det är i alla fall inte MITT fel!

Ja så har i alla fall jag tänkt förr. När man har ett barn som får en diagnos som kan vara genetiskt betingad (ärftlig) så är det oundvikligt att man börjar fundera på vart de kan ha ärvt det ifrån.

När då Laaiti (min näst äldste son, född 2005) fick sina 3 fantastiska diagnoser: ADHD, ODD & Asperger (ja jag trodde i många år att han hade autism men det visar sig att det står Asperger i journalen. Mer om det senare) så var det GIVET för mig att det måste komma från deras biologiska pappa (✝︎ 2010) som inte var den mest mentalt stabila. Han missbrukade och det blev hans död och idag undrar jag om det inte var hans självmedicinering. Det är ganska vanligt bland NPF-diagnoser. Efter vår separation 2006 gick det snabbt utför med honom. Han blev inlagd på psyket i omgångar och jag fick veta att han var bipolär. Sen fick jag veta att han förmodligen var borderline också. Just NPF diagnoser tror jag inte han utreddes för men idag, med facit i hand, kan jag säga att han med största sannolikhet hade någon/några diagnoser. Och med det sagt fanns det då inget annat alternativ än att det var just honom som min son ärvt det utav. De är ju så lika! Myrorna i byxorna, utbrotten osv.

Min pojk Laaiti är ett skolboksexempel på ADHD. Han kunde varit omslagspojken. Jag märkte tidigt att det var någonting med honom, innan han ens hunnit börja i femårsgruppen på förskolan. Till vår fördel så höll hans pedagog Birgitta med mig. Hon har själv en son med diagnoser och hon är väl insatt i bland annat npf så hon såg samma symptom som jag gjorde. Det underlättade för mig. Jag skrev ut ett blogginlägg jag hade där jag hade skrivit om Laaiti och använde det som underlag till kommunens psykolog som jag hade bett att komma och observera honom. Han kom och observerade och skickade mitt blogginlägg som remiss till BUP. Det första man tänker på när man pratar om ADHD är det lilla ”H” som gömmer sig där. Det som står för HYPERAKTIV. Just det. Duracell-Laaiti. Han var överallt och ingenstans på samma gång. Vaknade med eld i rumpan och slocknade sist av alla. Alltid igång. Alltid bus och hyss. Ingen impulskontroll och inget konsekvenstänk. Så jag visste ju redan att han hade adhd – jag visste att det var det som de skulle säga på BUP och det gjorde de. Och det har varit så tydligt. Hans diagnoser. Det har stundtals varit så jobbigt för alla runt omkring. Alla resor till och från BUP och habilitering. Mediciner som ska testas. Biverkningar. Slagsmål i skolan. Hämta honom stup i kvarten de gånger han inte rymde och sprang hem helt barfota och hoppade in genom fönstret. Ja, ni förstår.

Sen har jag Phini. Storebror (född 2003) med en helt annan problematik. De har samma biopappa. Hans problematik har mer gjort sig synlig ju äldre han blivit. Han har aldrig varit hyperaktiv överhuvudtaget så tanken om NPF slog mig aldrig. Han var världens lugnaste unge. Men ju äldre han blev ju mer märkte man hans koncentrationsproblem. Och hans trots när den slog igenom. Men framför allt hans ilska. Han är en väldigt förbannad, våldsam och aggressiv ung man och jag har försökt få hjälp för honom och familjen i FLERA ÅR. Skolan har aldrig varit till hjälp alls. Hans klass har bytt mentor så många gånger att ingen nånsin kommit honom nära eller ens lärt känna honom. De kan inget tillföra egentligen. Skolan skickade oss till BUP och BUP skickade oss till skolan och ingen ville ta tag i något. Jag försökte vad som helst för att bara få in en fot nånstans. Han gick på samtal en tid men det gjorde ingen skillnad. Jag såg avvikande beteende även om det inte är lika tydligt som hos lillebror och kanske inte helt samma heller. Och efter många år och enormt mycket tjat från min sida så fick jag äntligen igenom en npf utredning på honom. Vi har ännu inte fått slutbesked, det är det enda vi väntar på nu. Och denna gången kan jag med handen på hjärtat säga att jag har ingen aning om vad denna utredningen gett. Men någonting stämmer inte med pojken, han mår inte bra och jag kan inte hjälpa honom. OM det är så att han har en npf diagnos så vill jag veta det och få den hjälp vi behöver. Är det inte det så vet jag i alla fall det och får fortsätta leta någonting som kan hjälpa honom.

Och eftersom jag nu gjort utredning på bägge dessa killar och det lutar åt (men jag har det inte helt bekräftat än) diagnoser på de bägge så är det än lättare att ”skylla på” deras biopappa.

Men. De andra barnen då? Jag har ju en del, kan man tycka.

Överlag, om man ska beskriva min biologiska avkomma så är de alla sociala. Väldigt öppna och raka och oblyga. Majoriteten av de är hyperaktiva (vilket jag aldrig varit). Det är nog bara Phini som inte är det heller. Laaiti och Kaeli (f. 2010) visar bägge exceptionell förmåga att tillgodose sig kunskap. De är hungriga på kunskap och lär sig snabbt. De var bägge snabba att lära sig gå och prata etc. Smarta ungar överlag. Men attityden har en hel del att arbetas på. Kaeli är envis och bestämd. En sur unge överlag. Keeron (f. 2014) kan vara värre än Laaiti i den åldern, när det gäller den hyperaktiva sidan. Han är helt vild. Han spottar, springer iväg och skrattar, slår någon när han går förbi och skrattar – oavsett hur man säger till honom. Enormt frustrerande. Man måste hålla koll på honom hela tiden för det är bara bus hela tiden. Hälla ut vätskor i soffan/golv/bord, smula sönder en limpa bröd i soffan, ta sönder saker, kasta saker vilt omkring sig, tömma en schampooflaska i vasken, på toa, på golvet. Ja ni förstår. Om någon har en diagnos så är det han! De flesta som kommer hem till oss och ser honom i sitt esse säger det – att han måste definitivt ha nån diagnos.

Det är lätt att tro, att bara för att min son fick sina tre diagnoser och jag nu fått en utredning på min andra son och funderar på huruvida Keeron kanske är en bokstavsunge att det är lätt för mig att genast ”skylla på” diagnoser. Att det skulle vara det jag gör – skyller på diagnoser för mina vilda ouppfostrade barn. Men så är det inte. Och eftersom jag vet att det kan vara så folk tänker så blir man genast tvärtom och mer försiktig.

Men Keeron och Kaeli och Meelo (f. 2016) har inte samma biopappa som de äldsta killarna. Så då fick jag ju börja fundera i ett helt annat spår.

När sen min make Magnus påpekar att jag nog har diagnos själv så fick jag mig en funderare. Han påpekade mina tics. Ja jag har tydligen såna. Min mamma gjorde mig uppmärksam på det först för mig när jag var yngre – alla har skrattat åt mina tics.

Magnus har gjort mig uppmärksam på hur jag fungerar. Jag har aldrig ens tänkt på det – ingen annan har sagt nått heller.

Han har märkt hur jag inte tar förändringar så väl. Att jag måste förberedas och påminnas. Att jag inte klarar av spontana saker. Allt måste planeras. Mina förbannade listor. Jag blir så sanslöst lätt stressad – av allt. Bara själva tanken på att vi ska ta en promenad kan stressa mig. Allt är övermäktigt för mig. Nej jag kan ju inte heller koncentrera mig några längre perioder. Jag läser ofta samma mening några gånger. Jag tänker fortare än vad jag kan skriva såklart och alldeles för mycket. Jag har ett hetsigt humör emellanåt. Blir lätt förbannad.

Och om man ser tillbaka till mina tonår så har jag de klassiska tecknen. Utanförskap – missförstådd. Självmedicinerade med alkohol. Skolan gick åt helvete; jag var KORKAD! Förstod ingenting. Underkänt i nästan allt. Och ja, allt detta kan förklaras med antingen det ena eller det andra. Jag var i perioder deprimerad. Berodde allt detta på min traumatiska barndom med sexuella övergrepp och incest, mobbing och övervikten eller kan det vara så att jag har en diagnos? Eller både och? Jag vet inte. Men det kan vara bra att veta tänker jag. Det kanske kan förklara en del och det kanske till och med kan finnas hjälp för mig även idag som kan förbättra och underlätta mitt liv? Om inte – då vet jag det. Men jag tänker såhär – kunskap är makt. Jag kan inte göra någonting åt någonting om jag inte har all fakta och kunskap. Så varför inte utesluta det alternativt få det bekräftat?

Jag minns för nått år sen när jag pratade med min styvdotters biologiska mamma på telefon. Jag ville diskutera barnet i fråga men denna människa envisades med att dra upp MITT förflutna och sa då bland annat nått i stil med ”Din unge har ju diagnoser. Som du gett honom! Du har gett honom diagnoser och det är ditt fel!!!” Det lustiga i det är nog snarare att hon är borderline bekräftad och diagnosticerad. Mig känner hon inte och misstanke om npf hos mig har inte funnits tidigare. Men ja. Det kanske är mitt ”fel” after all? Låt oss ta reda på fakta, why don’t we?

Har ni eller någon ni känner fått en NPF diagnos i vuxen ålder? Hur har det påverkat och/eller förändrat deras/ert liv?

Så här står jag nu. Vad tänker ni om detta?

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

30 tankar om “Vart kommer diagnoserna ifrån?”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: