ante omnis mea familia

Överraskad, flera gånger om

Mina barns jävelskap

Jag har ju inte en sådan tur att jag skulle ha en helt problemfri morgon? Fast idag var det inte Phini som jävlades med mig, det var Laaiti. De ska ju turas om de små jävlarna. Jag undrar om de är i maskopi med varandra och har en hemlig lista nånstans där det står uppskrivet vilka dagar som är Laaitis jäveldagar och vilka som är Phinis. Jag kanske borde rensöka deras rum på jakt efter denna listan så jag kan knäcka deras koder och ta mig igenom deras systematiska planer om hur de bäst driver sin stackars mor till bristningsgränsen.
Allt gick ganska smärtfritt tills det var dags att gå. Jag vet inte varför de sparar alla gräl till just när man faktiskt inte har mer tid att bråka. Det är nog också en del av deras jävulusiska plan – hit her where it hurts. Vi skulle ta på oss ytterkläderna och gå till dagis. Phini tog på sina skor på kommando och Laaiti satte sig ner och fick för sig att det var fel på strumpan som han hade haft på sig i över femton minuter. Så istället för att ta på sig skorna slet han av sig strumporna och ignorerade mig totalt när jag sa till honom att klä på sig utan bara satt där och gnällde. Och jag har inte ens hunnit ladda min tålamodstunna sen igår. Så jag fick värsta HULKEN utbrottet på min unge och hade lust att dunka mitt eget huvud i väggen. Och ja det kan kännas något överdramatiserat att få ett utbrott på en sån sak men vad gör man när det är samma visa varenda jävla dag av veckans alla dagar? Förr eller senare tappar man håret och i mitt fall – förr. Och där jag stod och hyperventilerade hör jag Phini skrocka “Mamma, jag är inte rädd för du är inte arg på mig” och tittar mot sin gråtande lillebror som faktiskt hade strumpor på sig efter att jag med snabba svep hade brottat ner 4-åringen och med mindre våld fick på honom strumporna. Phini log ett sånt skadeglatt leende att det inte ens var vackert. Han påminde lite om alla de besatta barnen i skräckfilmer. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. “Phini!! Tetas inte med din bror!! Låt honom va!” fick jag tillrättavisa honom. För jag tycker inte att man ska skratta åt sin lillebrors olycka, oavsett hur arg jag är på honom så accepterar jag inte mobbing. Jag kommer ALDRIG gadda ihop mig med mitt ena barn mot mitt andra och jag hade faktiskt föredragt om Phini tagit Laaitis sida MOT mig, även om jag såklart alltid har rätt. Hur i helvete lär man barnen att stå på samma sida och ta hand om varandra? Syskonsämja – hur?

Kejsarens nya kläder

Igår var en bra dag för mig. Martin var på strålande humör och tog Lottas råd som Cindy hade infallit med och tog en tripp till Dressman, som enligt Martin bara har gubbkläder, för att titta på den där skjortan som både Lotta och Cindy rekommenderade. Och märk min förvåning när han kom tilbaka till butiken med en stor Dressmanpåse med hela kittet – finbyxorna, skjortan i exakt samma färg som på min klänning, kavaj, bälte och strumpor. Han sa att det var inte alls gubbkläder och att Lotta hade rätt. Han sa att de var jättetrevliga på Dressman och hjälpte honom mycket, hittade det han behövde, gav honom råd och sa att han kan ta hem allt och prova och komma tillbaka för att få det uppsytt om det behövs. Martin såg glad och nöjd ut och ringde Lotta för att be om ursäkt för sin tjockskallighet och ge henne den cred hon förtjänar att Lotta faktiskt hade rätt. Cindy hade fått höra samma om hon hade jobbat med mig igår.
Sen gick Martin vidare och kom tillbaka med en påse från BR och i den låg 3 presenter. Jag utslöt möjligheten att min blivande make hade införskaffat mig en gåva från BR Leksaker. Så mitt mammahjärta värmdes när Martin hade köpt vars två Ben10 leksaker till mina söner. “Jag vet du sagt att man får köpa likadana så de inte bråkar om det, så de får likadana! Och den ena får de öppna tillsammans”. Och jag minns en gång när jag köpte några saker till pojkarna och slog in det som present och Martin undrade varför. “För att det är roligare att få det som present än att bara få en leksak” tyckte jag och jag undrar om Martin nu tog det till sig. Men ni kan tro att pojkarna blev glada när de fick varsin spontan present av Martin.

En underbar gest av en underbar vän

Nån gång under dagen fick jag ett sms av Emma som förmodligen hade läst min blogg tidigare på dagen. Hon skrev att hon varit på Panduro och köpt det bandet till min klänning som vi letade oss blinda efter häromdagen utan tur och hoppades att vi kunde ha det. Vi hade först varit i Lödde men Panduro där sa att det fanns i Lund varpå vi körde dit bara för att veta att det inte alls fanns där men de skulle beställa det. Smset av Emma löd “Stack in på Panduro har köpt band hoppas det funkar fixade även två muggar och blå och svart glasfärg så slipper du tänka på det. Vill du måla själv? Puss och kram”. Och jag blev helt rörd av det smset.. att hon faktiskt hjälpte mig sådär utan att jag bett om det, utan bara för att hon vill och underlätta för mig. Jag vet inte hur man ska återgälda sådana goda vänners omtänksamhet? Och jag kände mig plötsligt så lyckligt lottad att jag har sånna underbara vänner. Jag skrev tack och tack ígen Och Emma svarade “Det är lugnt. Om man kan borde man ju hjälpa till, tycker jag. Du har lärt mig det! :)”
Nä Emma, sånt kan man inte lära nån. Genuin omtänksamhet kommer från hjärtat, inte lärdom.
Och med mitt bröllop som Lotta håller i och delegerar uppgifter och planerar och drar in mina andra vänner som Cindy och Emma och min mamma får de nu lära känna varandra på köpet och jag hoppas nånstans att de faktiskt förblir vänner. För det vore faktiskt underbart om mina älskade vänner kan gro nån kärlek till varandra med för det vore så jävla underbart. Jag är långt ifrån den svartsjuka vännen som bara kan ha en vän åt gången utan vill hellre se att de också kan umgås och trivas, med varandra och andra.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

3 tankar om “Överraskad, flera gånger om”

%d bloggare gillar detta: