Visst är det lättare att vara fly förbannad?

Jag skrollar fort förbi bilderna. Jag kan inte titta på dem men jag vill inte radera de heller. Vem vet, jag kanske kan se bilderna på min pappa någon dag utan att det gör ont inom mig. Utan att mina ögon börjar tåras. Utan att mitt hjärta helt brister. Men inte än.

Jag vet inte hur länge man ska, enligt normen (skulle det finnas någon sådan), sörja förlusten av en förälder. Jag vet inte heller hur man hanterar det bäst. Ska jag prata om det eller bör man låta bli och påminna sig själv? Jag tänker, att det kan kanske bli tjatigt för de närmsta som lyssnar. Ska jag titta på bilderna ändå eller gör jag bäst i att undvika det?

Runt 3,5 månad har passerat sedan min pappa tog sitt sista andetag och jag sitter fortfarande kvar med så många frågor som jag inte hann med. När kommer man acceptera att man aldrig kan komma att få svar på dessa? Även om man kan tycka att relationen fick ett avslut så KÄNNS det inte så. Det kändes nästan som en början på något som plötsligt tog slut. Det är en känsla jag kämpar med att förlika mig med.

.. Missförstå mig inte – jag är inte missnöjd med hur det gick de sista dagarna med min pappa men jag hade ju önskat mig något så mycket mer…

De flesta dagarna går bra, helt generellt. Men sen plötsligt är han där. Han bosätter sig på min näthinna, han andas i mitt öra och viskar åt mig och jag blir så ledsen. Plötsligt känner jag mig liten och ensam och blir så ledsen. Jag tycker inte om att vara ledsen. Det är inte en känsla som jag så bra kan hantera.

För visst är det lättare att vara fly förbannad, pappa? Det fick jag utav dig – det häftiga humöret.

Du gillar kanske också...

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.