Welcome to my shitlist. May your stay be fuzzy and warm.

Tänk om vi hade kunnat sitta här i mitt kök med varsin kopp kaffe. Skämta med varandra och skratta tillsammans. Sitta och pyssla med flickorna och skratta åt deras egenheter. Som mammor. Som vänner. Det var mitt ursprungliga önskemål.

Men sen förändrades något. Något litet. Något så litet som det faktum att jag insåg vilken bindgalen jävla psykopat du faktiskt är. Hur omogen du är, hur egocentrisk du är, vilken jävla dålig människa du är men än värre; vilken värdelös mamma du är. Och det finns en viss skara människor som jag inte vill befatta mig med. De får inte lov att ta någon plats i mitt liv – så Grattis – You made my shitlist.

Ingenting gäller längre. Det jag sa då, att vi måste försöka, gäller inte längre. All bets are off. Jag kommer inte försöka längre. Vi kommer aldrig kunna prata med varandra. I mina ögon är du bottenskrapet på jorden. I samma kategori där jag sätter våldtäktsmän och pedofiler, människor som misshandlar barn och djur och dödar andra. Livets avskum. Människor som egentligen inte borde ha fötts än mindre fått belönats med gåvan att föröka sig.

Ni vet när man plötsligt befinner sig i ett argument med en annan människa. Förolämpningar spys ut som gårdagens pizza, sarkasmen går inte omärkt förbi och kontras med samma mynt. Man inser plötsligt att man hamnat i sandlådan igen och man ger upp. Man inser att man bankar sitt eget huvud i en vägg. Det är då man ger upp. Man skiter i vad den andra säger, för det finns ingen mening med samtalet. Låt idioten hållas. Klassikern ljuder i mina öron “Doktorn har sagt att jag ska hålla med dig”. Så avslutade jag argumentet. “Ja. Du har rätt. Absolut..”

Vidriga as. Må dina lakan klia och göra dig sömnlös, må dina strumpor bli håliga vid stortån och må dina knän blöda av skrapsår när du står på knän och ber om nåd.