Wooooooosa!

Sådär! Avverkat sista dagen på smärtrehab nu. Måste medge en känsla av lättnad.Den kallas inte intensiv för ingenting. För oss som lever med (kronisk) långvarig smärta och har haft det kämpigt en längre tid så är det verkligen jobbigt att ta sig igenom programmet. Jag har haft nytta av både sjukgymnasten och arbetsterapeuten och ja, även läkaren. Många nyttiga tips som kan underlätta min vardag hoppas jag.
Nu är det dags för det som kallas tillämpningsfasen. Den pågår fram till Oktober. Då är ju meningen precis som det låter, att vi ska tillämpa det som vi har lärt oss, i vårt vardagsliv. Vi har alla fått sätta upp individuella mål som vi ska sträva efter. Och det skiljer sig väldigt mycket från deltagare till deltagare.

Jag har, förutom alla handfasta råd och tips, kommit underfund med en del om mig själv. Dels då jag fått det påpekat till mig utav teamet (vilket jag aldrig tänkt på förr) och dels efter en del soulsearching.
Det de sagt till mig är att jag sätter väldigt höga krav på mig själv. Att jag SKA och MÅSTE klara av uppgifter och att jag SKA göra det BRA. Det tycker iofs inte jag är något fel med. Men det är väl lite så att man måste någonstans inse sina begränsningar och anpassa sig därefter. Många utav deltagarna i gruppen är överpresterare. Det måste ligga ett samband mellan det och den vanligaste diagnosen på rehab; Fibromyalgi, tänker jag.
Teamet har velat ändra mitt tankesätt – det är lite det som de jobbar med. Jag vill minnas att de vid några tillfällen sagt att jag kanske kan slarva med uppgifterna jag gör. Inte hela tiden försöka göra det så perfekt som möjligt. Jag tappar lite andan. Vaddå – INTE göra så gott jag kan? Jag söker alternativ till det. Jag tänker inte slarva med matlagningen eller städningen. Jag vill bara lära mig att göra allt jag vill ÄNDÅ – kanske med andra tillvägagångssätt.
Förutom det har jag fått en ny medicin utskriven. Smärtrehab brukar ju vanligtvis vilja (på sikt) sätta ut smärtstillande. Men i mitt fall – vilket är ett undantagsfall var läkaren noga med att påpeka mer än en gång, fick jag medicin utskriven. Jag ska testa en medicin som heter Palexia. Den verkar vara ganska ny på marknaden och jag hittar inte lika info om den som jag brukar kunna göra med andra mediciner (ja jag brukar forska om allt jag stoppar i mig i medicinväg). Så om någon av er har provat den eller känner någon som har, så dela gärna med er av era erfarenheter.
Det som  jag själv upptäckt med mig själv är att jag är en extremt stressad människa. ALLTING stressar mig. Allt. Alla människor som jag kan se och/eller höra. Bara deras existens stressar mig. ALLT jag ska göra, oavsett om det är en tråkig, jobbig eller rolig eller avslappnande sak – skit samma, det stressar mig. Det är stressande att somna, att hinna få sömn, stressande att vakna, att äta, att hinna dricka kaffet innan det kallnar, att sitta på toa, att duscha, att ta en cigg, ja det är faktiskt stressande att ANDAS.

WOOSA! Jag måste komma på nått sätt att tagga ner.
Att bara existera.
Att inte känna press, stress, krav.
Woosa… Chill.

Ah, och vet ni. Jag hade ju ett samtal med läkaren. Innan vi skiljdes åt sa jag till honom att jag inte uppskattade deras noteringar i min journal där jag kallades hånfull och bitter. Jag sa att jag tycker det är opassande och olämpligt att anteckna vad de nu än tycker om mig som person, i synnerhet då det kan ligga till min nackdel i hur jag bemöts av framtida vårdpersonal. Läkaren sa att han höll med och sen bad han om ursäkt. Det var han som hade skrivit det i journalen, det var nog någon dagsanteckning som hade kommit med. Han sa att han ska ta det till sig och faktiskt gå in direkt och ta bort det. Han tackade för min uppriktighet och bad om ursäkt. En liten stund efter vårt möte hade han tagit bort det. Idag träffades vi igen på ett sista möte innan tillämpningen och han tackade mig igen för min uppriktighet. Svårare än så är det inte. Är det fel så är det fel. Och jag i min tur uppskattar att läkaren tog det på helt rätt sätt och inte tjurade utan kunde faktiskt inse att det inte var okej och ta ansvar för det. Så hamnar man på god fot (igen). Tummen upp för det bemötandet, doc!

Nåja. Nu börjar semestern. Det kan man väl säga. Magnus föräldraledighet slutar nu, min sjukskrivning tar vid och vi reser till hans föräldrahem imorgon, med alla fem barnen. De ska få andas lite småländsk luft i en vecka. Jag kanske kan behöva det, jag också. Att bara få vara. En vecka i Småland, mitt ute i ingenstans. Jodå. Det blir nog bra. Vila upp mig…


Namaste

/Maddis

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Jessica jönsson skriver:

    Låter bra. Iväg från hemmet och alla måsten

  2. Åh, är exakt sån ang. stress! ALLT stressar!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com