Worst case scenario

När vi skulle till dagis nu i morse hade vi följe med Dizzy & Neo. Mina pojkar cyklade och naturlgtvis ska de cykla fort och mycket långt ifrån mig (10 meter ifrån mig känns som en mil). Sedan de bygge vägar här blir jag mer på min vakt och alldeles supernojjig så jag hojtar såklart åt barnen att cykla in till sidan och stanna in för att vänta på mig. Phini stannar. Laaiti fortsätter. Så jag ropar igen. Och jag ropar en tredje gång innan mina ord når fram till treåringens trumhinnor.
– De hör lite dåligt, sa jag till Dizzy.
– Jo.. det låter bäst att säga det, va. Istället för att de inte lyder, svarade Dizzy med ett leende.
Haha. För så är det och jag tänker numera köra på den linjen.
– Jo men det är sant! De hör dåligt.. nått skit i hörselgången.. de lyder jättebra, men hör bara lite dåligt, fick jag replikera och vi skrattade gott åt min ursäkt.

Annars var morgonen bra. Det gick bra att lämna dem i morse och de var snälla hela morgonen. Och jag är astrött. Jag var astrött när jag la mig i lagom tid och jag var lika astrött när jag vaknade i morse, som om jag inte sovit någonting alls. Som om jag har myror i kroppen. Värst är det nog för Lotta som inte tycks ha sovit någonting alls. Vilken dag hon hade igår.. Först följa sin son till skolan, sen iväg med mig till KK, sen möte, sen jobba sen kväll på Malmöfestivalen, hem och knappt få någon sömn sen upp igen och jobba. Men förvisso, det gör hon nog ganska ofta, Lotta. Hon glömmer bort sig själv. Och hela tiden har hon smsat mig med jämna mellanrum för att höra hur jag mår. Tack för din enorma omtanke Lotta, men glöm inte bort dig själv i allt ståhej. Oroa dig inte för mig, jag klarar mig. Det gör jag alltid.

Och vad är egentligen det värsta som han hända med denna operationen? Jag har spånat lite på detta faktiskt. Och vid närmare eftertanke känns det nästan lättare att få sova när de stympar mig och att jag inte kommer ha ont alls och jag kommer inte minnas doften av brända kärl eller den bitska smaken i munnen av hur obekväm jag kände mig. Jag kommer inte se några tvåmeters nålar närma sig mitt underliv och jag kommer inte känna några stick i underlivet för att jag slipper dessa 4 bedövningssprutor som läkaren berättade om. Jag kommer sova gott och vakna när det är över.
Det värsta vore om jag vaknar upp och läkaren säger att de var tvungna att operera bort hela min livmoder. Det hade nog sugit fett. För jag känner mig stympad bara av tanken att en del av min livmodertapp ska bort. Det är ju det paketet med livmoder/äggstockar/äggledare osv som gör mig til kvinna. Det är det skiljer mig från män – att jag kan bära barn och föda. Och det kan jag fortfarande göra om de bara tar en del av livmodertappen men om de skulle ta hela min livmoder.. fan vad tom jag hade känt mig. Ihålig. Och det vill jag helst inte.

Men i det stora hela är det väl till att föredra att jag under full narkos och operation får detta överstökat. Jag önskar bara att det hände igår för jag tycker det är så jobbigt att vänta och vänta och vänta.. under den tiden hinner man tänka, resonera, analysera och stundtals kan det vara jobbigt och svårt att hålla modet uppe och vara positiv. För just nu, när man vet att något är fel och måste bort så vill jag ha bort det nu. Ungefär som om man är smutsig och längtar efter en dusch så att man kan skrubba sig ren.

Och operationer är jag ju van vid. Som fan. Mina plaströr i öronen sattes in under narkos när jag va liten, mellan 10-20 gånger. Blindtarmen opererades bort när jag var omkring 10 efter fejkat magont (never cry wolf!!). Jag hade en broskbit vid näsväggen som opererades bort när jag var omkring 13. Min magsäcksop 99. Nersövd och utrensad efter förlossningen med Phini 03. Bukplastiken 06 och brösten 07. Så narkos är inget konstigt för mig. Det är jag ju mer van vid än lokalbedövning och på något sätt föredrar jag det för att jag är enormt känslig för intryck. Jag är ju nästan som Frankenstein, ett litet kollage, ihop-plock.
Så detta blir nog bra. Och om jag har tur så har Lotta möjlighet och fortfarande lust att ge mig lavetter så att jag vaknar till liv när allt är över.

Jo.. detta blir nog alldeles säkert bra.

Du gillar kanske också...

7 svar

  1. Lotta skriver:

    Jag klara mig oxå alltid.. så tänk inte på mig. Jag har vant mig vid detta.. eller nja kanske inte. Min kropp säger stopp nu..

    Det kommer att gå super bra allt. Och JAAAAAAAAAAA jag kommer att stå och ge dig lavetter när du vaknar upp ur narkosen.. :) *hart*

  2. Maria Malmgren skriver:

    håller med dig.. livmodern och hela faderullan där inne är vad som gör en till kvinna.. när dem tog min vänstra äggstock och halva livmodern så trodde jag att mitt liv var slut.. trodde aldrig att jag skulle kunna bära ett barn igen.. men tydligen så kunde jag det .. och det har gett mig nytt hopp . risken är juh rätt stor för mig att livmodern kan spricka ..därav igångsättningen och de täta kontrollerna … men vi ses snart så kan vi prata lite mer mellan 4 ögon… kram på dig min underbara och älskade vän..

    kramar Maria & William

  3. Emma skriver:

    … Fejkat magont? Du måste ha fejkat sjukt bra! :D

    Snacka om att ha blivit opererad många gånger… Jag har blivit sövd… ingen gång alls. Jag måtte vara tråkig/lyckligt lottad men jag har inte varit med om något så dramatiskt någon gång. *knack knack*

    Så jag kan med andra ord inte precis sätta mig in i hur du känner men ge mig lite plus för att jag försöker stötta iallafall…

    *hart*

  4. Miss Attitude skriver:

    Jag har börjat förstå varför du oxå kan va lite rädd för operationer och sånt, man kanske inte har väärldens bästa erfarenhet av det..
    Sen att det har med ens livmoder att göra.. ja det gör inte saken bättre direkt… som Maria M skrivigt, det är ju det som gör oss till kvinnor på nått sätt.
    Jag verkligen hoppas att det kommer att gå bra!
    // DKQA

  5. Nettan skriver:

    Hej hej!

    Hoppas operationen kommer gå bra! Jag såg att du gjort en magsäcksoperation, jag står i väntetid för en sån och undrar lite om du har lust att maila mig lite om hur det gått efter för dig och så? Du behöver inte godkänna denna kommentar. Lycka till med allt!

  6. Ann-Sophie skriver:

    Tycker du har helt rätt inställning till operationen. Faktiskt var det det första som slog mig när jag läste ditt inlägg om att du inte blivit stympad, att det måste väl vara bättre att vara sövd.
    Jag håller alla mina tummar och tår för att allt ska bli bra! *trosta*

  7. Therese Anerland skriver:

    Allt kommer att gå bra.
    Håller med dig om livmoder mm det är ju det som gör oss till kvinnor.

Lämna en kommentar!