En sanning med modifikation.

Sätt på en kanna kaffe, eller koka en kopp thé, vad helst dig än behagar. Det jag ofta kallar ”kaffeinlägg” följer. Det är en lång text. Lika relevant som det är irrelevant med en sund dos av bitterhet. Har du inget bättre för dig så varsågod.

”Jag slutar aldrig att förvånas” brukar man säga. Men jag är förbi det. Jag blir inte förvånad längre. Inte det minsta förvånad.

Jag har sett det så många gånger förr. Jag börjar tro att det är jag som har helt fel för mig, även om det känns så rätt. Det där med att vara ärlig och ärligheten vara längst, sanningen vinner osv etc. Det är inte sant. Inte sant alls.

Jag ser så mycket som jag uppfattar som orättvisa men som tycks vara så det är. Jag ser människor som ljuger och bedrar men istället för att ställas till svars, istället för att få konsekvenser – så glider de igenom med klapp på axeln. För att de ljuger. För att de manipulerar. Jag har stött på människor som lever hela sina liv så.

Medan andra, som är brutalt ärliga, får ta konsekvenserna för att de i sin naiva tro, att det skulle vara det rätta sättet att vara på och göra, skulle ligga till dennes favör. Man förlorar så mycket på att vara den som alltid är ärlig och öppen och rakfram. Det har ett högt pris att betala. Det är den man pekar på, som är ärlig och som syns. Inte den som ljuger och döljer sanningen givetvis.

Men hade jag varit som majoriteten av befolkningen som dämpat mig lite, som levererar vita små lögner i vackra skrud så hade människor hellre tagit det och belönat mig. Så ser samhället ut.

En del av er är familjära med uttryck som ex ”instagramliv” – ni vet de som visar upp en bild av det perfekta hemmet, vara den perfekta personen men i själva verket är det inte sant – inte så det är. De får komplimanger och beröm, de får klapp på axeln. Helt obefogat. De berättar om allt som är så himla bra i deras liv, även skulle det vara lögn eller överdrift. Och den fasaden de visar, den fasaden andra ser, är det som gör att de glider. För att de inte kan, inte vågar och inte vill visa hela sanningen.

Det är de som får jobbet de inte är kvalificerade för, eftersom de ljög och överdrev och förskönade. Jobbet som någon ärlig människa skulle haft och varit bättre lämpad och kvalificerad för.

Sen finns de som som inget förskönar. Som är ärliga och vågar berätta sanningen – som exempelvis jag. Jag förskönar inte på något sätt mitt liv. Mina barn med NPF-diagnoser och de hinder vi kan stöta på. Problem som jag kan ha i mitt liv, vad jag tycker och tänker om saker, även skulle det vara motsatsen till andras åsikter. Jag är ärlig och med det, så döms jag.

Det finns alltid två sidor av ett mynt säger man. Fast ibland glömmer folk bort att det finns en kant på sagda mynt.

Om folk frågar mig vad jag tycker om något och jag ger ett kort, koncist svar så ärligt jag bara kan utan att försköna eller kväva mina ord så är det sen bestämt. Och jag vet att jag kan låta burdus och rå. Man kan tro att det inte blir missuppfattningar då men jag inser nu att det är en sanning med modifikation.

Skulle jag säga, så ärligt jag bara kan att ” X är jävligt korkad som gör så” så kan det plötsligt betyda att jag menar att jag tycker hela människan är korkad. När jag, de facto bara belyste att den gjort något som jag tycker är korkat. Bara för att jag tycker en människa gjort något korkat så innebär det inte att jag tycker hela människan är korkad. En sanning med modifikation.

Och om två människor tycker lika mycket illa om varandra – där den ena är ärlig och erkänner det medan den andra ljuger/spelar och säger att den inte alls tycker illa om den andra så vet vi alla vem som blir ”the bad guy” – den som vågar vara ärlig. Och när man plötsligt varit ärlig och erkänt att man tycker illa om någon så tycks det plötsligt synonymt med att jag ofta talar illa om denne, beter mig illa mot denna, bråkar osv etc.

Men har man då tänkt att det kan vara tvärtom? Kan det vara den som förnekar vad den egentligen tycker (för att kanske hamna på god fot med någon annan) som beter sig illa ”i smyg” och gör/säger elaka saker men döljer det – och definitivt inte skulle erkänna det heller.

För den som är ärlig från början är ofta den som inget döljer heller.

Den som öppet berättar händelser ärligt är den som får ta konsekvenserna och givetvis inte den som egentligen tycker likadant fast inget säger och/eller förskönar eller rent av ljuger om sanningen.

När jag var yngre så hade min äldre bror en förmåga att provocera mig i det tysta. Bakom föräldrarnas rygg kunde han viska förolämpningar och mima könsord åt mig när föräldrarna inte såg något. Däremot såg de när jag fick nog och fick ett smärre utbrott och började skrika och bete mig. Vem fick skulden för bråket? Den som inte kunde stå för vad den gjort, som provocerar tyst (min bror) eller den som utagerade öppet (jag)?

Jo jag såklart. Det är den röda tråden i mitt liv. Jag får skiten eftersom jag inte är tyst, eftersom jag är öppen och ärlig. Plötsligt är jag den elaka, för den andra har ju inte gjort eller sagt nått?! Inget som syns eller hörs i alla fall..

Ovan är ett bra exempel på hur man manipulerar och provocerar en situation och människor i ett svep. Och liknande situationer och människor som min bror har jag stött på så många gånger i mitt liv.

Människor har dessutom en förmåga att med skygglappar inte se den hela bilden. Om jag exempelvis bloggar ofta om problemen med barnen och deras diagnoser så tror folk att det BARA är problem med barnen. Att sagda problem då skulle tillhöra vardagslivet hos oss. Vilket är ytterligare en sanning med modifikation.

Om jag bloggar om alla mina regler, hur sträng jag är som förälder så förutsätter folk att det är det enda jag är.

Bara för att jag inte skriver ofta/alltid om alla de gånger jag myser med barnen, lyfter de med positiva budskap, pussar och kramar och all den enorma kärlek de får av mig så betyder det inte att de går utan.

Dessvärre är det så jag uppfattas, har jag förstått.

Jag uppfattas som en sträng mamma med många regler, som skriker och skäller på barnen. Det är så fruktansvärt långt ifrån hela sanningen så det inte är sant. Förmodlingen har jag mig själv att skylla eftersom jag inte poängterat hur mycket jag älskar mina barn och hur ofta jag berättar det och framförallt VISAR barnen det.

Jag är naiv, jag trodde faktiskt det framgick tillräckligt.

Jag har inte känt behovet av att hävda mig som förälder på det sätt utan snarare ärligt med fokus på den fostran jag ger än den kärlek jag ger.

Jag förutsätter att föräldrar älskar sina barn till varför jag inte belyst det specifikt men jag ser annorlunda på fostran som är mer individuell och ett ämne för diskussion än vad just kärleken är.

Förstår ni vad jag menar? Det är inte mycket diskussionsmaterial huruvida om och hur man älskar sina barn. Däremot kan man diskutera fostran och hur man ämnar ge det. Därför är fostran mer belyst för mig än kärlek, i diskussion.

Min fostran av våra barn måhända inte är samma som din – det betyder inte att jag har fel, det betyder inte heller att barnen far illa. Ingen utav oss fick manual när barnen föddes. Vi gör vad vi själva anser vara rätt och alla gör vi olika – tur är det, det är så vi skapar ett samhälle med unika individer.

Jobbigt som fan när separerade föräldrar har helt två olika fostran av de gemensamma barnen och inte överens alls. Det blir jobbigt för barnen, kan jag tänka mig.

Sen har vi de som manipulerar andra människor. De gör det bra, ingen märker ens att de blivit manipulerade.

Jag var/är en mästare på manipulation så jag känner igen det direkt när jag ser det. Jag manipulerade människor medvetet ofta när jag var yngre. I samband med att jag blev äldre, blev mamma och fick mer erfarenhet så omvärderade jag mig själv och mitt liv och insåg att jag inte vill vara den typen av människa. Jag behöver inte manipulera människor längre. Och jag vill definitivt inte heller.

Detta är väldigt aktuellt inom vissa aspekter av mitt liv just nu. En sådan människa var verkligen lyckats att förvrida väldigt många människor. Med osanningar och manipulation.

Jag ser människor som vill imponera på andra människor och då manipulerar deras bild utav de genom att exempelvis visa de det som de vill se men medvetet undviker att uppmärksamma de brister och egenskaper man kan ha som inte till fullo speglar den bilden man vill ge – och man medvetet framställer sig som bättre – bland annat genom att få andra människor att stå i sämre ljus. Ibland genom att rakt av ljuga.

Vilket då ger andra människor en felaktig helhetsbild.

Barn är lätta att manipulera. Väldigt lätta. ”Visst skulle det vara roligare att gå till lekplats än att åka till lekland?” kan man säga till barnet som egentligen vill till lekland fast föräldern kom på att de inte kan/vill dit utan hellre bara går till lekplatsen. ”På lekland är man ju inomhus och där skriker alla så högt, men på lekplats är man ju utomhus och du älskar ju att gunga eller hur?”. Det är inte svårt att manipulera barnen att få de att tro att de vill något annat än de egentligen vill. Att få de att tro att de tycker något helt annat än vad de egentligen tycker. Jag har sett detta många gånger genom åren. Inte alltid är det negativt. Manipulation kan även nyttjas för godhet men frågan är: är det rätt?

Ska man verkligen manipulera barnen att tycka och vilja något annat – för egen vinnings skull eller kan vi komma överens om att det är fel?

Jag lever som jag lär. Jag ljuger aldrig. Jag är öppen och rakfram även då jag vet att det sällan mottages på det sätt jag hade önskat. Om man ställer mig en fråga så får man vara beredd på att jag säger exakt vad jag tycker tänker och känner. Jag tänker inte säga det som andra kan förvänta sig eller hoppas på. Det är vad det är. Och inte alltför sällan hamnar jag i knipa när jag gör så. I synnerhet om jag bloggar om det.

För när jag skriver om sånt i mitt liv som kan beblanda andra människor – berättar sanningsenligt vad som hänt och hur jag tänker och känner om det, och så blir folk arga. Även då det är helt sant. De blir arga. Förmodligen för att jag återberättar det. Det verkar som om människor hellre håller sånt hemligt?

Men jag resonerar som så, att var och en av oss får själva stå för vad man gjort och sagt. Om man gjort eller sagt något fel så får man stå för det. Det blir inte mindre fel för att alla håller tyst om det. Kanske bör man istället fundera på att börja göra rätt och säga rätt istället för att rikta kritiken mot mot de som ”bara” återberättar? Om människor inte beter sig illa så har jag ingen anledning att skriva illa om de heller? Logiken är glasklar. Man tar ansvar själv, för sina egna handlingar. Inte andras reaktioner på det.

Men nånstans är det alltid jag som är syndabocken, hur man än vrider på det. Och jag finner det fascinerande att jag, som har högst moral av alla jag känner, som är enormt angelägen att alltid se till att saker och ting alltid sköts på rätt sätt – är den som hamnar i knipa. Jag ljuger inte, jag stjäler inte. Jag var alltid tagit hand om mina barn, med allt jag kan – ekonomiskt, känslomässigt osv (de har alltid kommit först). Jag sprider inte rykten. Jag kastar inte skräp i naturen och jag mobbar inte människor. Jag ställer mig sist i kön och håller upp dörren för de äldre. Jag har aldrig varit med i nån bilolycka som jag varit skyldig till, jag kör ansvarsfullt. Jag dricker inte alkohol och skulle aldrig göra det när mina barn är närvarande. Ja, ni förstår.

Ändå hamnar jag i knipa just för att jag gör rätt. För att jag inte ljuger. Som om det vore en synd att vara sanningsenlig.

Bra där..

Det är bloggen. Älskad av många, hatad av minst lika många. Bloggen som folk diskuterat ”har du läst vad hon skrev?” Och bloggen som folk har polisanmält för att de känner sig kränkta. Det är så pinsamt. Seriöst. ”Hon skriver elaka saker om mig, jag är kränkt, jag polisanmäler!”

En blogg. En dagbok. På internet. Små barn svälter i världen, barn är hemlösa och föräldralösa. Det krigas och avrättas människor, folk dör. Men min blogg kränkte någon. För att jag återberättar någon den gjort som den inte kan eller vill stå för. Är det bara jag som ser det?

Nu orkar jag inte skriva mer om saken. Ett långt inlägg som jag skrivit på i några dagar.

Önskar jag kunde säga att jag med säkerhet vet att mina ord inte missuppfattas men jag vet att så inte är fallet. Även om man tycker man är rak så kan man inte styra andra människors uppfattningsförmåga. Ofta ser och hör människor lättast det de vill. Även om det inte är sant.

Godnatt. Tack för er tid.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

9 tankar om “En sanning med modifikation.”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: