Skuldbelagd.

Min pappa går fan för långt.

Inte nog med att han mailade mig och skrev ”Vi kommer inte träffa dom fler gånger” – alltså, mina barn dvs, nu försöker han skylla det på mig. Och inte bara det – han gör det till min son. Han skuldbelägger mig felaktligen till min son!

Ni fick ju ta del av det mail jag skrev till min pappa sist. Inte nånstans där skrev jag att de aldrig mer får träffa mina barn. Men så har min pappa tolkat det.

Hans första svar på det mailet ni såg var kort och gott att vi skulle återlämna en dator och trädgårdsredskap han påstod vi hade lånat. Efter mitt långa mail som uteslutande handlade om barnen, Kaeli och umgänge så fick jag det till svar.

Jag krävde svar på mitt första mail och fick detta;

Jag svarade bland annat att det får stå för de, om de inte vill träffa barnen mer varpå han skrev ”När jag skrev igår att vi inte skall träffa dom mer var för du vill inte att jag skall träffa dom vi är inte alls ointresserade att träffa dom men det verkar precis som Phini och Laaiti inte är intresserade längre.

Ja, man kan ibland behöva läsa hans text några gånger innan man förstår det, han är inte så bra på att formulera sig. Men just snyggt det där, hur han lyckades vrida på det.

Idag fick min äldste son (14) ett meddelande på messenger av min pappa. Såhär såg det ut.

Förstår ni nu vad jag menar med att han aldrig kan ta ansvar för något? Han måste skylla på någon annan för hans del kan det inte vara. Min pappa tror att han aldrig gör eller säger nått fel, därför ber han aldrig om ursäkt heller. För han gör ju inget fel?

Han skriver alltså till min son och skyller på mig att de ska flytta?! De har tydligen gjort ett val att lämna byn och det är mitt fel?! Hur fan fick jag de till det? Inte nånstans har jag sagt till dem att de måste flytta?

Han skyller på mig, att det är mitt fel att de inte kommer träffas mer. När det var HAN som skrev det. Inte jag.

Han är snart 71 år gammal och kan fortfarande inte ta ansvar för någonting han säger eller gör.

Och att skriva så till min son?! Vem fan gör så? Man talar aldrig illa om ett barns förälder till ett barn, det är något av det mest respektlösa man kan göra. Och att dessutom ljuga om saken gör ju inte saken bättre. Jag har ju trots allt bevis på vad han skrivit men ändå skyller han på mig. ”jag sa så för att du sa […]”.

Phini blev förbryllad och fattade ingenting när han fick detta så han kom och visade direkt för mig. Han visste såklart inte om eller vad han skulle svara heller så jag tog mig friheten att svara från hans telefon – från mig själv, såklart, och med Phinis tillåtelse. Jag skrev mer eller mindre att de gärna får ha kontakt med Phini men att de ska hålla mig utanför.

Jag börjar verkligen tröttna på dem. Pappa med sina jävla påhitt, när han gick till skolan hela tiden, dessa korkade mail och meddelande. Och min mammas frånvaro. Hon har inte hört av sig en enda gång för att träffa barnen. Inte en enda gång. Hon totalt ignorerade mig helt, alla sms och mail och meddelanden där jag bönade och bad om svar för att kunna prata ut och rädda relationen. Men hon ville inte.

Min pappa för hennes talan hela tiden. ”Vi” ska inte träffa barnen, ”vi” har inte varit på skolan, ”vi” sa, ”vi” ska etc osv. Men jag kan inte låta bli att undra vad mamma egentligen tycker och vill. Vill hon samma saker som pappa och varför kan hon inte säga det själv? Är hon kuvad för pappa? Rädd för honom för att han ska bli arg? Hon har förr själv berättat för mig om saker hon låtit bli att säga eller göra eftersom pappa blir så arg och det pallar hon inte. Därför säger hon inte heller emot honom. Och nu ser jag hur detta kostade henne barnbarnen. Inser hon inte det själv? Gick hon verkligen med på att pappa skulle skriva till mig att de (hon inklusive) inte ska träffa abrnen mer?! Hur i helvete tänker hon?

Jag lär förmodligen inte få veta, inte få höra det av henne. Men alla andra hon träffar i byn får höra hennes version i alla fall. Och den börjar nånstans med ”Har du läst Maddes blogg? Jag får inte träffa barnen mer, det är helt sjukt!!” – även mamma vrider på saker och ting och rakt ut ljuger för folk om mig. Men att de nu skriver så t. Till min son, där drar jag gränsen för vad som är okej.

Tror min pappa verkligen att han är produktiv när han gör så? Tankar han kunde ställt först kunde varit ”Kommer detta underlätta för mig att få kontakt och kunna träffa barnen? Gynnar detta min relation till barnbarn?”.

Nej pappa. Inte det minsta. Oavsett hur mycket jag och mina barn kan gräla och hur sträng ni än må uppfatta mig så är jag enormt tajt med mina barn. Försöker ni få honom att tycka illa om mig? Vända sig emot mig? Vad var syftet med det meddelandet?! Han kom som sagt direkt och visade detta. Och han uppskattar inte när någon talar illa om hans mamma på nått sätt. Så om ni ska vara respektlösa mot mig, hans mamma, så var beredda på att ni istället kommer skjuta honom (och de andra) ifrån er. Men det hade inte heller varit något ni hade tagit ansvar för. Det hade säkert varit mitt fel det också eller kanske min sons?

Vad mer ska jag få skulden för?

Pappa skrev för månader sen att de (mamma och han) skulle separera och det var mitt fel.
Han skrev att de ska flytta ifrån Staffanstorp och det är mitt fel.
Han skrev att de inte kommer träffa barnen mer och det är mitt fel.

Så vad kommer härnäst? Vad mer är mitt fel? Det där med att skuldbelägga sina barn, gäller det vuxna barn med?

Så ja. Vår relation verkar inte bli bättre i alla fall. Och jag upplever det inte som att de ens vill det. Det är inte angelägna att ha en någorlunda dräglig relation till mig ens för att kunna ha bra umgänge med barnbarnen, de har inte insett att jag är nyckeln till det. Och även om de gjort det så är de för stolta.

Nåja. Så där står vi nu.

Tankar på det? Har min pappa rätt eller fel, tycker ni?

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

20 tankar om “Skuldbelagd.”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: